Rámus öppnar ny redaktion, öppen!

Slut

2010-02-28T17:51:00.001+01:00

Nu slocknar snart den olympiska elden, för nu är alla grenar slut.

Hoppas hålla ut trots nya dekret

2010-02-26T13:38:00.001+01:00

Nyligen beslutade Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenka om ett nytt dekret som ökar landets myndigheters befogenhet att övervaka internet, begära ut uppgifter om enskilda användare och med kort varsel blockera sidor som anses olämpliga. Sedan tidigare finns också ett analyscenter som bestämmer vilken typ av information som ska få finnas på nätet i Vitryssland. Enligt presidenten är beslutet fattat för att skydda både medborgare och staten.
Även om internetanvändandet också tidigare begränsats i Vitryssland är oron nu stor att nätet ska hamna under samma kontroll som annan media när beslutet träder i kraft första juli.

Bland annat kan det påverka en tidskrift som 34mag. Denna vitryskpråkiga tidskrift med målgrupp 18-25-åringar blandar tunga politiska reportage med lättsamma intervjuer och humoristiska guider till Minsk och ”Europas svarta hål”, men framförallt skildras den vitryska undergroundkulturen och unga med nonkonformistiska idéer.

34mag är sedan tidigare förbjuden att tryckas men har kringgått förbudet genom att en gång i månaden utkomma som CD-tidning med ljud, bild, text och film. Tidningen har även gått att läsa på Issuu, finns som podcast samt med en snygg sida på nätet.

På 34mag.net läggs materialet från tidskriften ut och läsare kan också ladda ner det senaste CD-numret. Sedan i höstas finns material även på engelska där man samlat det bästa från tidigare årgångar, ett perfekt sätt att få inblick i den politiska situationen och unga vitryssars vardag som förhoppningsvis kommer att finnas kvar och stå emot de nya påbuden från det guldfärgade presidentpalatset.

Rädslan för ordet består

2010-02-15T09:29:00.001+01:00

Robert Darnton har i böcker som Pornografi och revolution: förbjudna bästsäljare i det förrevolutionära Frankrike och Boken i rännstenen försökt påvisa de till Frankrike insmugglade böckerna från schweiziska Neuchâtels betydelse för Franska revolutionen. Pornografi och smädelseskrifter eldade på folkmassan mot en revolution för vilken filosofiska skrifter sedan skulle bli symbolen för eftervärlden och, för all del, grundläggande för samhällsförändringarna.

Under Kalla kriget smugglades böcker och manuskript över järnridån. I Toronto drev exempelvis den tjeckiske författaren Josef Skvorecky tillsammans med sin fru exilförlaget 68 publishers, som publicerade i hemlandet förbjudna tjeckiska författare för utgivning, dels till exiltjecker, dels för att på de mest uppfinningsrika sätt smugglas in i Tjeckoslovakien.

Ivan Klíma har berättat vilken funktion den insmugglade och samizdatlitteraturen hade, inte som samhällsomstörtare och folkupplysare, utan som ett sammanhållande kitt och skapare av gemenskap för de dissidenta intellektuella.

Även i dag finns det gränser där straffskalan för boksmuggling är värre än vapen och droger. I årets första nummer av tidskriften Folket i Bild intervjuar Erik Paulsson Rönnbäck den turkmenska exilförfattaren Ak Welsapar som sedan sex år driver exilförlaget Gun i Enköping. Ett förlag som ger ut böcker på turkmenska, böcker som bulvaner med risk för stränga fängelsestraff sedan smugglar in i Turkmenistan.

När böcker nämns i samma sammanhang som Turkmenistan brukar det vanligtvis handla om den förre diktatorn Saparmurat Niyazovs, även kallad alla turkmeners ledare Türkmenbash, bok Ruhnama. Boken, som också har fått ge namn åt månaden september, beskriver turkmenernas och Niyazovs storslagna bakgrund. Welsapar beskriver hur farligt det blir när "Ruhnama", som det läses ur varje dag offentligt och undervisas i skolan, av många som fostrats och hjärntvättats med den anser den är riktigt bra.

Censuren mot övrig litteratur är mycket hårdare än under Sovjettiden och Welsapar är en av 19 totalförbjudna författare. Författarna behöver inte vara politiska utan det räcker med att de inte är regimhyllande, eller som tidigare när ordet "näsa" censurerades från alla böcker.

Det var när Welsapar kom till Sverige 1996 som han först kunde ge ut sina böcker ocensurerade. Det var också då som han började smuggla in böcker till hemlandet. Ett fåtal titlar och exemplar, men ändå ett hopp.

Rädslan för ordet består; från att all poesi censurerades bort i brev från fångar på Guantánamo, till det avslöjande reportaget, symbolladdade språk och nedsättande kroppsdelar. Vi får hoppas att Darntons teorier kan gälla även på situationer i dag och Welsapars böcker bidra till förändring även i Turkmenistan. Att Klímas ord om den nonkorformistiska bokens betydelse för gemensamhetskänsla också kan råda för de marginaliserade dissidenterna i Ahgabad.

De skygga nu bland skuggorna

2010-01-28T20:41:00.004+01:00

Tycker om NY Times epitet på J.D. Salinger i nekrologen över honom: "the Garbo of words".

Rámus gillar...

2010-01-12T14:49:00.001+01:00

...den koncisa intervjun med Jacques Roubaud i färska numret av Ordkonst 2009:3.

Allt går igen – också radiovågbrytaren

2010-01-11T08:46:00.003+01:00

I veckan gick den tjeckiske kompositören, journalisten, kanslern och dissidenten Ivan Medek ur tiden 85 år gammal. Ett namn känt av få utanför hemlandet, men som var en av de individer vilka gjorde en avgörande skillnad i vad som skulle leda fram till de politiska omvälvningarna i Östeuropa för dryga 20 år sedan.

Fängslad redan under de hårda åren i Tjeckoslovakien under 50-talet och tvingad att gå i exil i Österrike efter att ha undertecknat Charta 77. Från Österrike blev han en angelägen röst i de för Sammetsrevolutionen så betydande sändningarna från Radio Free Europe.

Efter revolutionen såldes den kommunistiska parlamentsbyggnaden vid Václavplatsen till Radio Free Europé/Radio Liberty för en tjeckiska koruna. Nu är Medek död och sändningsverksamheten har flyttat till andra lokaler. Trots hot under Bushtiden att de ekonomiska medlen till verksamheten helt skulle dras in finns den dock fortfarande kvar och sänder på 28 språk till 20 länder som Iran, Uzbekistan och Afghanistan. I det senare lyssnar hälften av den vuxna befolkningen till sändningarna.

Radiosändningarnas betydelse och effektivitet för en fri rapportering och dessutom möjligheten att inplantera demokratiska idéer i länder utan någon demokratisk tradition borde tydligt lyftas fram i en tid när demokratin ska spridas med vapenmakt. Likaså i Sverige där brösttonerna kan vara djupa angående den militära närvaron i Afghanistan men där nedläggningen av Sveriges radios sändningar på vitryska till Vitryssland, en diktatur på samma avstånd från Malmö som Stockholm, passerade tämligen ostört.

Ivan Medek tog som livsuppgift att inte tiga mot brott mot mänskliga rättigheter utan uppmärksamma ogärningar mot dem överallt hela tiden. Än idag fängslas dessvärre de som försöker arbeta i den andan. På juldagen dömdes den kinesiske dissidenten, författaren och professorn Liu Xiaobo till elva års fängelse för att ha kritiserat regimen genom att underteckna den så kallade Charta 08.

Brottet det samma som Medeks, och vid sidan av protester mot domen borde vi också i största möjliga mån försöka medverka till att upplysa Xiaobos landsmän om den.

Detroit, Lift Up Your Weary Head! (Rebuild! Restore! Reconsider!)

2009-12-21T20:52:00.009+01:00

Som Saabägare och dito entusiast är det hårda dagar, först sorgeband, sen försvinner man i ett snöoväder och nu är det förhandlingsbordet igen? (Är det såhär på kasinot Per?) Nåja, det är uppenbarligen inte bara jag som är förvirrad.

I fredags hade Rapport en finfin bild på skådespelaren Tom Wilkinson i samband med en ljudinspelning av GM:s presstalesman Tom Wilkinson. Klart man blev förundrad och var tvungen att undersöka saken, nå, så var det nu inte på det viset att Hollywood Wilkinson extraknäckte.

Och alldeles nyss läste jag i New York Times om hur Spyker förlänger sin dödlina. En bit in i artikeln refereras till Sveriges näringsminister: "“It is very late, there is a very tight timetable and that means the situation is very difficult,” Mr. Olofsson was quoted …"

Saab Up!

En på 900 000 (I’m Thinking Of A Number)

2009-12-17T16:39:00.001+01:00

Created by Online Education

Nils Forsberg julklappstipsar i Expressen

2009-12-15T17:39:00.000+01:00

Ales Steger. Berlin. Bok.
Slovensk poet flanerar på Berlins gator med Walter Benjamins ande svävande snett ovanför och skapar text som liksom staden upphäver motsättningen mellan grått och muntert.

Turquoise Boy

2009-12-14T16:46:00.006+01:00

10-talet, det närmar sig, det börjar kännas som om det är framtiden, men samtidigt som om det är det nu vi kan göra samma sak igen. Ja, det är ett mycket märkligt fenomen, tiden och allt med den.

Kanske är det därför allt och alla ska sammanfatta nollnolltalet (kanske med en dold agenda om att kunna säga något om det som komma skall, men jag har inte sett antydningarna än), filmerna, låtarna, frisyrerna, namnen ja säg du något och någon har en lista till dig (undrar om high fidelity, denna grundpelare i mitt 90-tal, njuter eller inte?) dessutom i bokform nu mot slutet av det [fill in the …] 00-talet.

Så befriande det då kan vara att läsa om Pantone och koden 15-5519. Första boken ut nästa år kommer vara turkos, det är ju enkelt, klart Perec ska ta oss med till ett tropiskt paradis!

Stanza har nått skolåldern

2009-12-10T13:52:00.001+01:00

Idag firar vi att Stanza fyller sju år. Den 5 december 2002 arrangerade vi det första Stanza på Inkonst med Malte Persson, Fredrik Nyberg, Magnus Ödmark och LT Fisk på scen.

Nu, nära 200 författare från 18 länder senare firar vi skolåldern med fyra författare som alla har skildrat barndomen eller skolan: Jonas Brun, Ida Säll, Helena Granström och Majse Aymo-Boot.

Låt stå!

The ice is getting thinner

2009-12-09T09:32:00.004+01:00

Efter succéposten om Ommwriter (en läsare har bekräftat intresset!) kan jag inte låta bli att fortsätta inspirera författare och allt annat textproducerande som sitter och klickar på nästa och plötsligt hamnar här mitt i en post om det förflutna som är framtiden.
WriteRoom heter det denna omgång och verkar vara ett steg tillbaka för alla dom som saknar tiden och texterna man skrev på sin C64! Turn on, tune in…

Southern point

2009-12-08T09:49:00.005+01:00

När söder också blir norr, få saker upprör som förändring, och kanske ännu mer förluster. Via Dagens lokaltidningsbesvikelse läser jag om hur författaren Gerda Antti är sur på filen, hur formen inte längre följer funktionen (eller är det det den gör nu?), och ohyfset i att inte berätta vad man heter. Generationer idag kommer vara glömda imorgon osv. Eller är det Centern som sparkar igång 2010?

I vårt hjärta

2009-12-04T17:51:00.000+01:00

Leva i Norden

2009-12-01T15:40:00.003+01:00

Nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris har presenterats och det är inte så mycket att säga om de svenska nomineringarna Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz och Ann Jäderlunds stålhårda Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar.

Vi noterar dessutom att Peter Laugesen, som tillsammans med Jörgen Lind dyker upp på Stanza i mars, är nominerad från Danmark och Steinar Bragi, som mycket väl kan skymta förbi i ett kommande Pequodnummer, representerar Island.

Upon this tidal wave of young blood

2009-11-29T13:22:00.004+01:00

Vågen, den tog över allt igår. Nej, inte den, den uteblev (vi kommer varken dra oss tillbaka eller ge ut femhundra böcker nästa år), men väl den digitala Google-vågen. Jag fick ett mail med en inbjudan att testa, läste på lite och tänkte, klart man ska prova det här, vi tar ett projekt och ser om det går bättre osv.
Nåja, jag gjorde inte så mycket mer, det var ju ändå lördag, och slog mig istället ned för att rätta raden under två timmar. Därefter kunde det ju vara intressant att se vad andra säger om vågen, under två minuter lät jag en twittersökning ticka och världen är så stor, det måste vara så, men ändå, det mörknade nästan i mitt huvud när det under minuterna ploppar upp "1234 more tweets since you started searching". Projektet får vänta, julen närmar sig, och imorgon är det Andersdagen, det mesta tyder på en vit jul!

Pass the hatchet, I think I’m goodkind

2009-11-28T12:50:00.003+01:00

40 år, sportintresserade Rámus gratulerar Tipsextra och gör något vi inte gjort på länge, bloggar om sport (relativt, allting, jag vet) och lämnar in en rad till Svenska spel! I första matchen tror vi på hemmaseger även om Housemartins är omtyckta, ja och vidare går det, i match två går vi emot Tom Jones. Nu räcker det, ett grattis är allt vi behöver!

Are you giving in, 2000 man?

2009-11-27T11:53:00.005+01:00

Uppkopplad är ett ord jag emellanåt tycker andas andra änden av det här decenniet, låt gå, låt stå. Men ett tecken på det är ju att varvet börjat slutas, Ommwriter har lanserats som vägen tillbaka till koncentration. En enkel, vacker ordbehandlare när allt det där andra behöver stängas av. Tecknet på att vardagen är någon annanstans är väl möjligen tanken om att släcka skärmen, bära anteckningsbok och penna. Är det mer tillgänglighet?

Jag fascineras och vill se resultaten, hur är det för ni andra förläggare, märker ni av den ökade poesin, den avslappnade och avskalade men också känslofyllda, sprängda och framförallt koncentrerade versen som Ommwriter vill ge upphov till. Jag vill veta vad det är som händer, och hur!

If you are a scriptwriter, blogger, journalist, copywriter, poet or just someone who enjoys writing, welcome back to concentrating.

Allt händer samtidigt, världen är för liten etc.

While you wait for the others

2009-11-26T13:11:00.005+01:00

Teknikvecka:

Plötsligt är det översvämning av läsplattor och Kindle och vad det nu är. Sydsvenskan körde ett uppslag i måndags med lite Q&A, igår när jag diskade till Nya vågen rekommenderades olika läsplattor, och idag läser jag på Engadget om amerikanska tidskrifters försök, meningslösa och daterade vad det verkar, och vidare om ett påstått samarbete mellan Conde Nast (som ger ut Wired magazine) och Apple. Det som förenar alla rykten och planer och åsikter är ett daterat tänkande, ett upprepande av vad skivindustrin gjorde (eller inte gjorde). Det är mycket fokus på förlag, författare, rättigheter och framförallt pengar ($2000 spås Apples tablet kosta, "I smell Apple TV"). Det viktigaste bör nog vara läsningen, så har det varit och så kommer det vara.

Hamlet utan kravaller med Law

2009-11-24T10:59:00.003+01:00

Efter sommarens gästspel som Hamlet i Helsingör har Jude Law som dansk prins åkt vidare till New York och Broadway. Under tolv veckor spelar han på den intima Broadhurst Theatre titelrollen i den Shakespearevane regissören Michael Grandages Hamletuppsättning som först framfördes i London i våras.

Föreställningen spelas inför fulla hus och Law får motta stående ovationer. Kritikerna har prisat föreställningen men varit aningen svala mot, den med högt ställda förväntningar, Law, som inte anses fullt ut kunna lämna de vackert levererade replikerna och fylla rollkostymen med kval.

The New Yorker jämför också Laws rolltolkning med två andra brittiska Broadwayhamletar, David Warner och Jonathan Pryce, och menar att Law inte lämnar samma avgörande avtryck på rollen inför framtiden som dessa båda föregångare gjort.

Tur dock kanske att det ändå är brittiska Hamlettolkare som jämförs och inte kollegor från varsin sin sida Atlanten. När brittiske William Macready 1849 spelade Hamlet i New York kritiserade han sin amerikanske kollega Edwin Forrest. Ett uttalande som Forrests fans inte kunde acceptera utan samlades till protester vilka utbröt i kravaller med 34 förolyckade som följd.
Jude Law må ha hängivna fans men det var länge sedan några teaterkravaller skakade kvarteren kring Time Square.

Murar här och där

2009-11-23T15:15:00.001+01:00

Under hösten har vi matats med påminnelser om kalla krigets obarmhärtighet, Järnridåns absurditet och den reella grymheten att leva i ett totalitärt system, ett rapporterande som nådde sin kulmen på årsdagen av Berlin murens fall.
Där muren en gång löpte vid Checkpoint Charlie finns i dag ett museum, eller egentligen är det mer av en uppställning.
Här finns inte utrymme för interaktivitet och tankeanknytningar utan här föses turistgrupperna fram för att hämta andan framför exempel på uppfinningsrikedomen i hur folk försökte smuggla sig över gränsen från öst till väst: ombyggda bilar, urgröpta surfingbrädor, flygplan byggda av gräsklippare.
Turistgrupperna från Väst får härigenom bevis på hur förfärligt systemet på andra sidan muren måste ha varit när desperationen var så påtaglig och vilken humanitet som också var självklar då avhoppare skulle få stanna och känna trygghet efter sin flykt.

Inget utrymme för reflektion kring mängden människor som i dag försöker smuggla sig in över Europas murar från förföljelse, obarmhärtiga krig och det reella livet i ett totalitärt system.
Där tog humaniteten slut och man kan bara fundera kring vilket sekel som museer med olika smugglingsmetoder för flyktingar från Nordafrika, Irak, Afghanistan och så vidare kommer att upprättas i södra Spanien, på Sicilien eller för all del i Hököpinge.

Torn Blue Foam Couch

2009-11-09T21:14:00.003+01:00

Aha, men nu börjar det nästan bli personligt.
Nej.
Men imorse, Sydsvenskan recenserar Tålamodets sten och som vanligt är där en liten bild av omslaget. Och jag tycker att det påminner om något, glömmer bort det, men så blir det som det brukar kväll och Elin frågar om jag såg omslaget på boken som var recenserad i Sydsvenskan idag och om det inte var en bok jag gjort omslag till. Jag kollar igen. Och förstår vad hon menar, och jag tänker, aha, lika som bär, äntligen är det tillbaka. Så, jag hämtar omslagen från Adlibris, men där får lika som bär nya dimensioner… I högerspalten på Regnperioden, där det står vad andra kunder köpt för böcker, där återfinns den förra, ja den som var recenserad i dagens Sydsvenskan! Förmodligen en läsare som vill vidga sina vyer, men kanske också mönstersorterar sin bokhylla?

En glimt på Rámus

2009-10-20T22:30:00.002+02:00

Nobelklass på Berlin!

2009-10-19T14:29:00.001+02:00

Första recensionen, och det lovar gott inför nästa veckas besök av Ales Steger och författarbesök på:
27/10: Författarförbundet i Stokcholm
28/10: Söderbokhandeln i Stockholm
29/10: Stanza i Malmö
31/10: Göteborgs poesifestival

100 år är ingenting för mig

2009-10-14T22:34:00.004+02:00

Se där, ni kanske tror att cykelsäsongen är över, att det kanske kan bli mer fokus på annat, ja åtminstone mindre fokus på cykling, det är väl bra nog det. Nej nej, inte så snabbt, ja inte förrän skidskyttet är igång eller hur ni nu gör. Idag var en intressant dag för mig, 2010 års le Tour presenterades, och som väntat med 100-åringen Col du Tourmalet i Pyrenéerna!

Annat som är på gång, ja i tisdags kom det en pall med Berlin till oss, vi tog emot och ska snart säga mer, innan jag uttalar mig måste det dock bli studiebesök.

Snart i Börssalen

2009-10-08T11:55:00.002+02:00

En timme kvar till Englunds tillkännagivande. Vi är mest nöjda med att DN idag nämner tre Rámusförfattare i förhandssnacket: Nádas, Roubaud och – Anja Utler!

Tycker själv att höstluften idag kändes lite Magrisk eller, ännu mer, som en dag för Ashbery.

Någonstans vid väntan på gränsen

2009-10-06T22:42:00.002+02:00

Någon mil utanför Trieste ligger den slovenska byn Mačkolje – ”kattbyn”. Mačkolje har alltid legat på gränsen, idag mellan Italien och Slovenien och en gång mellan Österrike och Venedig. Det är från tiden för den senare som byn har fått sitt namn, de slaviska bönderna från Karst kom till byn för att sälja sina varor och på husfasaderna såg de det bevingade venetianska lejonet. Självfallet hade ingen av dem en aning om vad ett lejon var och således sade de helt enkelt att de tog sina varor till ”byn med katten”.

Fram till den 21 december 2007 låg Mačkolje också på gränsen mellan Fort Europa och världen utanför.

På den italienska sidan om gränsen ligger byn Dolina. Där bor min vän Borut, slovensk till nationaliteten men italiensk i passet. Där bodde också under hela sitt liv hans morfar som aldrig flyttade utanför byn men vars medborgarskap skiftade sex gånger. När Borut föddes var landet på andra sidan gränsen Jugoslavien, idag är det Slovenien och fram till december 2007 kunde han i sin vingård om morgnarna skörda även när det inte var september och skördetid. Resten av året utgjordes dock skörden av skor, kläder och andra tillhörigheter till flyktningar vilka av smugglare släppts av på andra sidan gränsen, och sedan, för allt vad livet och tygen höll, sprungit mot Triestes och EU:s hoppfulla och åtråvärda ljussken. Ett ljussken som hellre mottar delar av de springandes kroppar än dess personer, vilket Damjan Kozolo så träffande fångat i sin film Rezervni deli.

Nu har den gränsen flyttat ett antal mil söderut och ljusen glittrar även i Ljubljana, Bratislava, Budapest, Warszawa, Tallinn, Riga och Vilnius. Den 21 december 2007 skruvade man ner bommen på vägen mellan Dolina och Mačkolje, tog med den till vinstugan i Dolina och dansade limbo under den där den fortfarande hänger.

Den 21 december 2007 öppnades också gränsen mellan Gorizia och Nova Gorica, en stad genom vilken gränsen och en gång järnridåns inledande galler skar och efter andra världskriget delade staden mellan Italien och Jugoslavien. Nu var det här på torget som man symboliskt rev gränsen, Goran Bregovic spelade och Romano Prodi utropade staden till den Europeiska staden.

Det kan tyckas som en billig poäng, men det finns ändå något slående i den retoriska likheten då fascisterna på 1930-talet i propagandasyfte utropade den kosmopolitiska smältdegeln Trieste, några mil söder om Gorizia, till Città Italiana – den mest italienska av alla städer.

Jag återvänder till denna den mest italienska staden för min slovenske väns bröllop med vigsel i Italien efter vilken vi bussas till festen en bit in på den slovenska sidan.

Vid bordet samtalar jag med serbiske Milos som har kommit till bröllopet från Belgrad. Ett bröllop som han tydligt gör klart är enda anledningen till att han någonsin skulle gå igenom den förnedring som processen att söka ett Schengenvisum innebär. Han har i Belgrad i dagar köat utanför ambassaden till ett land som för arton år sedan också var hans hemland, väl inne har han visat upp sin inbjudan och personliga brev från värdparet, sin sambostatus, sina kontohändelser för de senaste sex månaderna och naturligtvis sina anställningar. Med de sistnämnda har det dock blivit problem, det slovakiska företag han arbetar för har betalat ut lönerna svart och då hans inkomster verkade tveksamma blev det avslag för visumansökan. Till slut har han genom hjälp av en släkting på slovakiska ambassaden ändå lyckats få ett visum till Slovakien och Schengen, vilket möjliggjort för honom att komma till festen.

Han är less på hela situationen, säger att han har förståelse för att serbernas skepticism mot den EU-vänliga regeringen ökar. ”Det har gått åtta år sedan vi lämnade ut Milošević, men de lättnader mot oss som utlovats kommer aldrig utan istället ställs det bara nya och åter nya krav. Vi har isolerats och känt oss isolerade, men just nu ökar känslan hos allt fler serber att vi ska välja den isoleringen, att vi klarar oss själva för att vi ändå inte får någonting tillbaka.”

Kort tid efter Milos och mitt samtal beslutar sig EU för att vid årsskiftet släppa på visumtvånget för serber till EU. För Bosnien och Kosovo består det dock.

På museet i Trieste ser jag en utställning med anledning av att det är 140 år sedan den praktfulla serbisk-ortodoxa kyrkan San Spiridione byggdes. Den var med sin storslagenhet ett praktexempel på den serbiska befolkningens makt och rikedom i den fria hamnstaden Trieste. De serbiska familjerna var förmögna och inflytelserika handelsmän och redare.

Också idag är den serbiska befolkningen påtaglig i Trieste. I tidningsställen kring Piazza Garibaldi samsas lokaltidningen Il Piccolo med serbiska tidningar och på kaféerna runt samma torg överröstas italienskan av serbiska.

2009 är den serbiska befolkningen dock varken redare eller handelsmän utan framförallt byggarbetare, yrken som italienarna helst undviker och kanske till och med kan ge till dem utan visum.

Jag läser hur bosnisk press beskriver det fortsatta visumtvånget för bosnier till Schengen som att EU håller på att skapa ett bosniskt ghetto, en isolering som kan skapa samma känsla av instängdhet som den under 1990-talet av kriget framkallade avskildheten.

Och det är nu vid den gränsen, i det land som alltid har legat på gränsen, mellan öst och väst, österrikare och osmaner, som skåpbilarna stannar och de livsviktiga stegen mot ljusskenet springs om natten.

Da Capo

2009-10-02T16:41:00.002+02:00

Lägg till föregående inlägg till att det inte är första gången som Jessica Gedin spanar kring ämnen som Rámus redan fört in i framtiden.

Nu var det Thomas två spaningar som fick större publik och redan i samband med tidskriften Gläntas framtidsencyklopedi, som publicerades förra hösten, pratade Gedin i Spanarna länge om ordet "moffa" – komponerat för Glänta av en Rámusmedarbetare.

Date w/ IKEA

2009-10-02T14:09:00.005+02:00

På mässan fick jag ett sms där det stod något om att hon som skrev lyssnade på Spanarna och att Jessica Gedin gjorde min spaning. Inget jag förstod där nere på golvet eller var jag nu kan ha varit, men såhär hemma i Malmö har jag lyssnat på programmet, och jo, det hade jag kanske kunnat säga. I vilket fall. Jag gjorde en Per för en dryg månad sedan och så fullföljer jag denna nu. I Sydsvenskan kommenterade jag då följande:

Varje år kommer en ny Ikeakatalog och varje år kommenteras detta visuella tvärsnitt av samtiden. Möblerna, tygerna, formerna, vad har de ställt i bokhyllorna, vad hänger på väggarna och så vidare.

I år har ännu så länge det stora samtalsämnet varit valet av typsnitt. En namninsamling för att få tillbaka det gamla har startats, i förra veckan twittrades det mer om Ikea och typsnitt än om exempelvis Ted Kennedy och ett nytt ord, Verdanagate, har bildats.

Det är såklart inte första gången design skapar protester. Senaste åren har bland annat sett logotypen till sommar-OS i London 2012 samla ihop 48 000 underskrifter på 48 timmar och likafullt samlades det in underskrifter förra hösten då Facebook ändrade sin layout.

Typsnittet som Ikea har valt heter Verdana. Ikea själva talar om att man vill använda samma typsnitt i alla länder, slippa ge olika intryck på webben kontra trycksaker och dessutom tror inte företaget att den stora massan är särskilt intresserade av vilket typsnitt Ikea använder. Inte heller Wikipedia tycker det finns något allmänintresse och vill plocka bort det nya uppslagsordet Verdanagate.

Vad är det som irriterar tusentals grafiska designers med flera jorden runt? En anledning kan vara att Verdana är ett typsnitt med mycket hög läsbarhet i små storlekar – på datorskärmar. Det ska inte användas till trycksaker då det anses vara det första genuina typsnittet för den digitala världen. En annan, möjligen enklare, anledning kan vara att det ägs av Microsoft vars rykte i typsnittskretsar är, milt uttryckt, inget vidare.

Men kanske finns det något irriterande också i vad man valt bort. Ikea har fram till nu haft en variant av Futura som typsnitt, kanske det typsnitt som flest grafiska designers gillar. Michael Bierut berättar i 79 short essays on design om sina studenters vilja att alltid välja Futura, ett geometriskt typsnitt som verkar andas design. Kraftwerk, ett av musikhistoriens mest grafiskt uttryckta band använde Futura och stilmedvetna regissörer som Stanley Kubrick och Wes Anderson har använt det i alla sina filmer.

Så, Ikea har valt Verdana, designvärlden vill ha tillbaka Futura. Men det många i upphetsningen verkar glömma bort är på samma vis som Futura skapades för att uttrycka det moderna, snarare än en version av det förra, har Ikea alltid velat sälja moderna möbler. Verdana är med andra ord ett alldeles väntat val, bra dessutom.

3 Legged Animals

2009-09-30T20:03:00.005+02:00

Så går en mässa, en ny om mindre än 365 dagar. Om inte förr så väl då?

Hur var det då, ja, i år gjorde vi som alla år, delade monter med vännerna på ellerströms förlag, men i år inte bara lund-malmö, nej då, Hässleholm var representerade med perenn och Kalejdoskop med Ellen i tät kan få representera Åhus även om hon nu bor och verkar i Göteborg. Nåja, försäljningssuccéerna uteblev i god tradition, men ändå, några fler papperspaket lämnades över disk i år, vi ler och tänker på nästa och nästa…

Årets nyhet var för oss såklart att vi i år ansvarade för program och genomförandet av Rum för poesi. Alla dök upp (verkligen), Jenny Tunedal gjorde succé med sin timme och Spanien levererade som temaland, den nya kostymen kändes något avig, men efter ett tag, någon dag sådär, mjuknade vi och tillslut, ja när LT Fisk spelade allra sist ville vi inte att det skulle vara slut!

Mesta mässminnet då? Jag minns framförallt Gustav Larssons silvermedalj på tempoloppet på torsdagen, bara någon timme innan Bonniermingel och parkeringsfest, hade jag dragit mig undan, upp på rummet och avnjöt ett vackert svenskt cykellopp och ett osannolikt schweiziskt (Cancellara vann med mer än 2 minuter…). Sen missade jag linjelopp, både herrar och damer, fullkomligt, men det var liksom inte samma sak, senare på mässan, sorlet accepterat, man står och glor och sen är det slut, behovet av att komma ut minskar för varje timme. Jaja, segraren, och ny världsmästare i linje blev Cadel Evans, eller var det Sandy?

THE MESS

2009-09-23T08:13:00.000+02:00

Vi ses i B07:19 eller i Rum för poesi (R:2)!

I’ll fight

2009-09-23T08:12:00.002+02:00

Heaven is a truck

2009-09-17T17:22:00.005+02:00

Idag är dagen då Palle gör sin debut på svenska, något som bland annat uppmärksammats i Aftonbladet (stor recension av översatt poesi!). Ja det är stort och vi är mycket glada!

Men vad är en bok i Aftonbladet mot ett bekräftande av att årtiondets populäraste indie rock rykte är sant! Pitchfork berättar, och bekräftar det fantastiska, idag är det mindre 370 dagar till nästa konsert med Pavement! Trogna läsare kanske minns bröllopsposten i februari och att bandet då formerats lite löst på just ett bröllop, sammanfattningsvis, ja nästa år, vilka fester!

And you will try to do what you did before

2009-09-09T17:30:00.005+02:00

Vad var det som hände, jo enkelt uttryckt var det första upptakten till en bokmässa med blogg, och ja, den fick, som mycket annat, hålla sig på sin kant och invänta ett återseende, kärt?

När är mässan då?

Tre förmodade saker

2009-08-17T09:22:00.005+02:00

senaste gästspelet gav en blick in i framtiden? Nu sammanfattar jag helgen med tre saker som jag minns särskilt:

1. My Bloody Valentines avslutning som tog all Göteborg Energis resurser i anspråk i lördags.

2. Högtalarsystemet på bob huds Malmöspelning igår, norra europas största!

3. Jeff Tweedys fundering när han fem minuter innan Wilcos konsert i fredags tittar ut över området och ser 20 000 vita svenskar dansa till områdets ende svarte man och hans anti-drog-kampanj…

In the Mausoleum

2009-08-12T11:20:00.003+02:00

Jag säger att det fortfarande är sommar och på sommaren gör man saker man inte gör hemma (sommaren är alltså en tid man inte är hemma) och bland annat kan man handla på ICA Maxi och stanna vid reapallarna fyllda med böcker och förundras över de olika världar man är verksam i. Småförläggaren skummar ytan, hittar Ge sig hän av Pia Tafdrup, hittar flera, ja en hel hög, sju stycken räknar jag till reas ut för 39 kr på ICA Maxi i Halmstad!

Vimmelkantig minns jag vad jag gjorde på förmiddagen, två nya böcker till tryck (varav en dansk) och tänker att mer än 1% av våra diktupplagor reas ut på pall på ICA. Sen skummar jag vidare i högarna och får plötsligt en förklaring. Ur En dissidents död faller lappen som bilden visar, och visst, den tid vi lägger på att korra mer eller mindre viktiga delar av en helhet, motsvarar den insäljningspallar till ICAs centrallager i Västerås?

Går kodexboken rullens öde till möte eller e-boken Gutenbergs?

2009-08-06T18:22:00.005+02:00

Redan i Knut Hamsuns Svält föder den sällsamme J.A. Happolati idén och uppfinner den elektriska psalmboken vars bokstäver lyser och gör det möjligt att läsa i mörker.

120 år senare har e-boken hittat ut från romansidorna och blivit en realitet, läsplattorna har nu på allvar börjat hitta till sin publik och e-böckerna sin distribution.

Apples e-bokläsare Stanza har bland annat medfört att Iphonen har blivit populär också för e-böcker och i Sverige förbereder sig nu både förlag och författare på att e-bokens länge efterfrågade genomslag stundar. Författarförbundet uppmanar sina medlemmar att inte skriva på några e-boksavtal och förlagen arbetar för att finna ett gemensamt format för samtliga olika modeller av läsplattor.

E-bokens fördelar är många och svåra att argumentera mot och dess utveckling är revolutionerande, men det känns ändå enkelt att göra en koppling till en av historiens tidigare viktigaste uppfinningar.

När Faust, Schäffer och Gutenberg introducerade boktryckarkonsten med lösa typer var det den moderna tidens främsta uppfinning och begynnelsen på en ny tidsera. Gutenberg & Co insåg dock inte själva potentialen i sin egen uppfinning och dess revolutionerande effekter.

Istället för att utnyttja pressen till att snabbt kunna massproducera skrifter försökte man efterlikna handskrifterna, de böcker man var van vid och således också dess avancerade stil och ornament. Proceduren var tidskrävande, avkastningen dålig och investerarna fick inte igen sina pengar: där stod man med uppfinningen som skulle komma att markera startskottet för den moderna tiden och resultatet blev konkurs.

När e-boken nu befinner sig i sin egen inkunabelperiod finns en påtaglig risk att göra liknande misstag. Med internet och ny teknik finns stora möjligheter att vidareutveckla mediet boken, men utvecklarna verkar helt låsta vid att efterlikna det för oss läsare så invanda kodexformatet, som ju endast varit det dominerande formatet i ca 1700 år, dessförinnan var en bok en rulle.

Med internet har hypertexten gjort sitt inträde och bland annat har James Joyces Finnegans Wake för första gången kunnat publiceras i sin tilltänkta evighetsloop utan att vara låst innanför sina pärmar. Tiden torde tala för att en ny form för boken randas, men pärmar att hålla i, sidor att vända och allt för att efterlikna det som vi läsare så vanemässigt tänker vara en bok, är vad läsplattetillverkarna tävlar om att komma närmast.

Produkt- och programutvecklare har tillfälle att skapa något som går bortom papperssparande och Happolatis mörkerläsande funktion. Redan nu förekommer för studiematerial varianter där läsarens marginalanteckningar kan föras in i texten och det är en liten föraning om vilka möjligheter som föreligger.

Risken finns dock att så länge e-boken inte förmår spränga sig utanför kodexformens begränsning och se sin egen potential förblir den troligen bara en bok.

Rave On

2009-08-03T22:50:00.005+02:00

Det är nu det samlar sig, mina förväntningar, mina föreställningar om kritikernas läsningar, mina förslag om jag varit med i den där researchgruppen på radion där det letas lustiga rubriker i pressen (ja ni vet, helgradio, förmiddag, jag är semster och minns inte dagarnas skillnad).

Efter referensen till Lotta Lotass i tidningen Vi är det nu dags för rubriksättaren att hålla mig i hand. "Underbart är kort" är rubriken i dagens SvD-recension av Perecs vykort. Helvetisk absurditet som är perfekt reseläsning om jag får summera!

Vi (tidningen)

2009-07-31T13:58:00.004+02:00

155 000 läsare står det i en blaffa på omslaget, och vi hoppas naturligtvis att det är 155 000 läsare som läser noggrannt, och gärna fokuserar på Litteratursidorna, exempelvis kan läsaren ta sig genom Peter Fröberg Idlings krönika som handlar om våra 243 vykortshälsningar men också, i ett post scriptum, en kommentar som kanske mer indirekt rör förlaget, men ändå, om Sveriges Radios attityd mot Vitryssland. Och så, som om det inte skulle vara tillräckligt, i högerspalt på uppslaget efter smygs en liten liten recension av Pigafetta in, Lotta Lotass nämns (det trodde jag nog att fler kritiker skulle nämna! Kanske är hon inte läst?) och sammanfattas med "en märklig resa som det tar ett tag att hämta sig ifrån." (Tack Sara)

Så, Vi är Rámus (har alltid hävdat det)!

Auto Rock

2009-07-24T15:33:00.005+02:00

Sista etappen igår, på SAAB-semestern, till frukost på Hällevik havsbad bjöds Dagens Nyheter och vänliga ord om Pigafetta och Hoppe. För er som inte läser DN, inte orkar läsa DN etc etc citerar jag några valda godbitar:

"Den säregna blandningen av myt och maner, känslodjup och iakttagelseförmåga, som känns igen från Hoppes andra böcker är fullt utpräglad i denna prosaiska lilla pärla. Efter ”Pigafetta” ser det inte längre ut som det gjorde i reselitteraturen."

Ja jäklar. Imorgon sista etappen som betyder något i årets Tour de France, för er som inte följer, om ni bara ska se ett cykellopp det här året är det imorgon! Vem är först upp på Ventoux, detta mytiska, mystiska berg?

Intensivbilda sig om Ventoux? Tillåt mig rekommendera cykelnumret vi gjorde för något år sedan, nr 38 var numret, och om du verkligen vill intensiv-intensivbilda dig, tillåt mig då rekommendera Jan Bäcklunds och Paul Fournels bidrag!

Litteraturcyklister under hajattack

2009-07-22T22:14:00.002+02:00

Förra året var det omkring 150 cyklister som hittade fram till Stanzas glänta i Pildammsparken när Sommarscen Malmö anordnade en cyklande LitteraTur.

I år finns vi också på plats och har denna gång bjudit in kollektivet Sharks:

Det litterära kollektivet Sharks presenterar stolt den specialskrivna föreställningen ”sexfingersallad”: en historia i Dan Anderssons fotspår om att göra en sallad med sex fingrar, om den nya och den gamla arbetarklassen samt frågan om hur man bäst utnyttjar myten om sig själv.
Sharks är en studiecirkel. En studiecirkel är en kamratgrupp där alla är jämställda.

--------------------
Samling onsdag 29/7 klockan 19 vid Stadsbiblioteket i Malmö enligt följande premisser:

LitteraTur
På cykeltur genom Malmös parker möter publiken författare, poeter och ordkonstnärer som bjuder på ord i olika former. Turen startar vid Stadsbiblioteket i Slottsparken och avslutas i Kroksbäcksparken. Glöm inte att ta med cykel!

I samarbete med Stanza, Författarcentrum Syd och Radiowy.
Onsdag 29 juli 19:00 Utgår från Stadsbiblioteket

Pitter Patter Goes My Heart

2009-07-18T18:10:00.005+02:00

Vad jag förstod var Per på nattklubb hemmavid igår, Backlash tyckte jag han sade att det hette, kanske som en postum hyllning till Michael sammanfogade han då beat för beat, bit för bit och insåg att alla är vi en dansmaskin, mer eller mindre?

Shannon Airport – Sankt Petersburg

2009-07-17T12:10:00.005+02:00

Efter Hova:

Tour de France fortsätter: internet: några omslagsskisser på framtida böcker: bad i sjö (nja, havet tack): semesterläsning med "the greatest detectice story ever told" och jag citerar: "Läran om typsnitt är en av de mest elementära kunskapsgrenarna för den som är expert på brott": tankar om att byta jobb: Tour de France fortsätter med dansk triumf: man längtar lite hem: Picturår: planering av bilsemester: Grafikens hus i Mariefred: hågkomsten av nr 41 av Pequod: minnet av riddare, medeltiden och pantometria!

Glory to brave, honor to the brave!

2009-07-08T14:13:00.005+02:00

Sommaren steker och i Hova rasar riddarna. Således har vi samlat ihop fem poeter till en Stanzaläsning som på torsdag äger rum mitt i Hovas riddarvecka. Småstaden ska granskas och lyriska lansar reses för att sticka luften ur såväl Arn och Singoalla som Ivanhoe och Roland.

Johan Lindblom den tappre, Linn Hansén av ringa ålder, Kajsa Sundin av Arosnäs, Kristin Berget den mångförslagna och Palle danske Sigsgaard kommer alla att stå för de ärofyllda orden – and there will be none to part them.

"Sveriges Radio går Lukasjenkos ärenden"

2009-07-06T17:16:00.003+02:00

Sveriges Radios sändningar på vitryska har stor betydelse för demokratirörelsen i Vitryssland – Europas sista diktatur. När SR nu väljer att lägga ner sändningarna till förmån för sändningar på ryska, går man – möjligen av ren okunnighet – president Alexander Lukasjenkos ärenden och motverkar en demokratisk utveckling i landet, skriver 16 svenska författare och kulturpersonligheter.

Okunnigheten om det land som i medier benämns ”Vitryssland”, alternativt ”Europas sista diktatur”, är fortsatt stor runtom i de svenska stugorna. En okunnighet som beror på en mängd faktorer, men framför allt på den isolering som omger landet och som bland andra EU försöker bryta inom ramarna för sitt östliga partnerskapsprogram.

Samtidigt bör det framhållas att ovärderliga bilaterala insatser också görs från svenskt håll, inte minst på kulturområdet, i syfte att lösgöra landet från isoleringens bojor och påskynda den inhemska demokratiseringsprocessen. I en omfattning som saknar tidigare motstycke gästas Sverige exempelvis av vitryska musik- och teatergrupper och författare ges för första gången någonsin ut i översättningar gjorda direkt från vitryskan. Och vice versa.

Den svensk som är fortsatt okunnig om vårt sydostliga nästgrannland har alltså snart ingenting att skylla på.

Men när redaktionschefen för Sveriges Radios internationella sändningar, Ingemar Löfgren, nu kungör att man med SR-ledningens goda minne lägger ner sändningarna på vitryska till förmån för ”ett av de större europeiska språken, nämligen ryska, ett språk som också förstås i Vitryssland”, är detta inte först och främst att förstå som ett utslag av vanlig okunnighet.

Nej, uttalandet kan svårligen uttolkas som någonting annat än en illa dold likgiltighet inför ett helt språk och för dess självklara plats i kampen för ett öppet och demokratiskt Vitryssland.

För inte kan det väl komma som en nyhet ens för Ingemar Löfgren att ett av den starkt russifierade regimens mest uppenbara verktyg i sitt totalitära maktutövande just är inskränkningar av den vitryska kulturen och det vitryska språket: antalet skolor med undervisning på vitryska har drastiskt minskat, klassiska vitryskspråkiga författare som Jakub Kolas stryks från skolornas litteraturlistor, böcker på vitryska drabbas av distributionsförbud och dess upphovsmän hindras från att göra uppläsningar.

Det har till och med gått så långt att människor har blivit arresterade på gatan anklagade för att ”svära offentligt” då de samtalat på vitryska.

När vitryska demokratiaktivister får frågan vad som är deras största hinder svarar de oftast just isoleringen, känslan av att man är helt avskuren från omvärlden och utlämnad åt sitt öde. SR:s vitryskspråkiga sändningar har därför ett värde som inte går att överskatta. Väljer man att beröva lyssnarna möjligheten att på sitt eget språk komma i direktkontakt med demokratiska värderingar och tillvägagångssätt bidrar man till känslan av isolering för landets demokratiska förkämpar och förstärker dessutom den allmänna misstänksamheten mot väst.

Men visst, Ingemar Löfgren har rätt på en punkt. De flesta i Vitryssland förstår ryska. Som framgått av ovanstående resonemang är det språk som används inom den vitryska administrationen just ryska. Ändå uppger omkring 70 procent av befolkningen att man har vitryska som modersmål.

Detta måste väl ändå betyda någonting? Också för Sveriges Radio.

Lika lite som SR lättvindigt kan välja att övergå till norska eller danska i sina regionala sändningar kan man med hedern i behåll besluta att över en natt ersätta ett språk med ett annat i sin internationella verksamhet. Jämförelsen kan tyckas gripen ur luften, men faktum kvarstår: Sverige är inte sina skandinaviska grannländer. Vitryssland är inte Ryssland.

Man måste se över sin verksamhet, motiverar Ingemar Löfgren SR:s beslut, ett beslut som dessutom fattas i ett läge då de bilaterala insatserna i Vitryssland är som allra intensivast och då Sverige står i begrepp att överta ordförandeskapet i ett EU vars utrikespolitiska arbete till stor del är tydligt riktat mot Östeuropa och Vitryssland.

Det är obegripligt och tyder på ett oroande mått av lättsinne och bristande omvärldsanalys.

En av de många frågor man slutligen måste ställa sig är därför huruvida det alls kan vara förenligt med SR:s uppdrag och grundläggande värderingar att motverka snarare än att aktivt främja den demokratiska utvecklingen.

Den vitryska regimen har redan effektivt sett till att undanhålla vitryskan från varje form av offentlighet. Nu är det tydligen Sveriges tur att göra detsamma.

Nog är det ändå en smula anmärkningsvärt att Sveriges Radio på det här viset väljer att ta rygg på Europas sista diktatur?

Henrik C. Enbohm, internationell sekreterare, Sveriges författarförbund
Per Bergström, förläggare
Marie Lundquist, poet
Nils Håkanson, översättare
Anders Bodegård, översättare
Arne Johnsson, poet
Ida Börjel, poet
Andrzej Tichy, författare
Jenny Tunedal, poet
Judith Black, projektansvarig Vitryssland, Svenska institutet
Peter Fröberg Idling, författare och kulturredaktör
Cilla Nauman, författare
Oline Stig, författare
Astrid Trotzig, författare
Maria Söderberg, fotograf
Andreas Mattsson, musiker

En vecka av kritik

2009-07-05T14:50:00.002+02:00

En vecka sedan St Vitusdagen. En varm vecka. En vecka där Thomas en natt landade med ett flyg från Sardinien, studsade upp, fick med sig ett korrektur på Palle Sigsgaard och försvann till Halmstad.

Också en vecka då vi släppte två nya titlar: Tvåhundrafyrtiotre vykort i sanna färger av Georges Perec samt Pigafetta av Felicitias Hoppe.

Recensionerna har faktiskt inte låtit vänta på sig. Vykorten har redan hittat till Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad, Göteborgs Posten samt dessa som finns på nätet Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, Expressen, Hallandsposten, Trelleborgs Allehanda, Norrköpings Tidningar och Bohusläningen.

Ett överraskande stort utslag. För Pigafetta har hittills samma recension bara dykt upp i Helsingborgs Dagblad och Tidningen Kulturen, men vilken recension sen. Crister Enanders insatta läsning av boken gör en smått lycklig både över ”vår” bok och god litteraturkritik.

Dessutom lyckades Göteborgs Posten i veckan klämma in en recension av Någonting svart och i Kristianstadsbladet läste Thomas Kjellgren Egen död i Budapest.

Min egen kritik i veckan skulle kunna riktas till Malmö Dramatiska Teaters uppsättning av Tjechovs Nysningen, så urbota uselt och buskis att Revymakarna i Skövde i jämförelse känns som lysande dramatiska begåvningar. Nog där.

St Vitusdagen om och om och om igen

2009-06-28T12:07:00.003+02:00

Willy Kyrklund död. Har han fått svar på sin fråga? Själv funderar jag lite kring dagens datum – St Vitusdagen:

28 juni, på förra seklets första år, gifte sig Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand med Sophie von Chotek. 14 år senare skulle deras dödsdatum skrivas till samma dag – S:t Vitusdagen, 28 juni.
Bron i Sarajevos centrum bär inte längre Gavrilo Princips namn, värdekursen för serbiska nationalister står inte längre särskilt högt i den bosniska huvudstaden.
Minnesplattan och museet vid bron finns dock kvar, bron där studenten Princip avlossade de skott som dödade Ferdinand och hans gravida Sophie. Skotten som kom att utlösa det första av världskrigen och så småningom störtade det imperium som enligt Robert Musil ”gick under genom ett språkfel”.
Är det vår samtid som kastar skuggor mot det förflutna eller är det vår historia som våldsamt och kraftfullt kastar sitt mörker mot oss? Över Prag reser sig S:t Vituskatedralen som en svävande fästning över staden och Pragborgen. Om dagen tycks solen aldrig riktigt komma åt katedralen och om natten lyses den upp av en mystifierande fasadbelysning som förhindrar byggnaden att kasta några skuggor i månljuset.

I annat fall kan man som betraktare nästan förmå sig att tro att S:t Vituskatedralens skugga skulle sträcka sig så långt norrut att den kan svepa över det lilla samhället Terezin.
Under sitt tyska namn har Terezin för alltid etsat sig fast i historieböckerna: Theresienstadt; transferort, det tjeckiska ghettot och tyskarnas mönsterläger för officiella uppvisningar. Theresienstadt var också det officiella namnet när Gavrilo Princip 1918 dog i stadens fästning.
Senare samma år bildades serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, den föregångare till Jugoslavien vars konstitution två och halvt år senare skulle komma att antas 28 juni. Vad annars än den så kallade S:t Vituskonstitutionen?
I den europeiska historieundervisningen upprepas slaget vid Poitiers och hur morerna här hindrades från att erövra Europa. Mer sällan nämns Kosovo Polje och serbernas motstånd mot osmanerna.

På svenska säger vi Trastfältet om högslätten Kosovo Polje, platsen där serberna fick ge vika för osmanernas väldiga armé. Serberna höll motstånd, men efter att ha förråtts fick serbernas härförare möta döden i sitt eget läger, datumet var 28 juni 1389 och det är härifrån skuggan faller över de kommande 1 000 åren.
Under senare delen av 1800-talet, då nationalromantiken och den nationella pånyttfödelsen strömmade genom Europa, nådde även Serbien självständighet och med det färska kollektiva minnet utropades S:t Vitusdagen till serbernas nationaldag. En nationaldag, ett datum som året innan skotten i Sarajevo också innebar början på det andra balkankriget.

Minnena var således många och tusenåriga när serbernas ledare Slobodan Milosevic 28 juni 1989 inför miljonpublik höll sitt berömda tal på Trastfältet om att serberna aldrig ger vika. Det tal som av många ses som en av de inledande faktorerna till det krig som åter skulle komma att riva en djup reva genom Europa och visa att det europeiska kolonialtänkandet levde kvar även under 90-talet. Och gör det ännu när man tänker på något så enkelt som Marit Paulssons radioreklam för sin EU-parlamentskandidatur.
När S:t Vitusdagen inföll 2001 kablades suddiga tv-bilder från Nikolai Tesla-flygplatsen i Belgrad ut, bilder som visade utelämnandet av Slobodan Milosevic och bilder som i sin gestaltning med tre kostymklädda män talade sitt tydliga språk: förrädaren, skarprättaren och den offrade.
Bilden från Trastfältet; det kollektiva minnet varken sover eller glömmer.
Låt oss återvända till Prag. Det var här den tappre soldaten Svejk satt och smörjde sina knän med liniment när hans hushållerska utropar att de har skjutit Ferdinand i Sarajevo, och den godtrogne Svejk klurar på vilken Ferdinand och om inte Sarajevo ligger i Bosnien.

I dag vet vi alla att Sarajevo ligger i Bosnien, att det låg i ett Jugoslavien som Sverige utmålade som ett föredöme mellan öst och väst.
Jugoslavien var socialistiskt men inte med i Comiform, därifrån blev de utsparkade av Stalin 1948 – 28 juni.
Prag är i dag en självklar del av EU medan den bosnier eller serb som vill ta sig in i Schengen står att möta en byråkrati som vore den författad av Franz Kafka, som till sin roman Slottet lär ha inspirerats av de vindlande borggränderna kring S:t Vituskatedralen.

För att länderna i det före detta Jugoslavien ska sluta betraktas som bara en tröskel mellan öst och väst, måste Sarajevo och Belgrad ses som lika självklara delar av samma gemenskap som Prag och därigenom också förmå dagens datum att sluta kasta skuggor.

He's out of my life

2009-06-27T14:07:00.004+02:00

Det är trots allt kanske omöjligt att inte kommentera Michael Jacksons bortgång. Själv drar jag mig till minnes en kväll på Stockholms stadion 1992 där den mest spektakulära och professionella scenshow spelade upp sig för mig; en scenshow som avslutades med en "Man in the mirror" under vilken Jackson (eller med största sannolikhet en stand-in) flög iväg från scenen och ut ur stadion i en likadan raketutrustning som vid OS-invigningen 1984.

På väggen i pojkrummet satt en enorm affisch av fotot från omslaget till Bad. 11-12 år gammal läste jag biografin Moonwalk i Mikael Mörlings översättning från vilken jag idag mest minns hur Jackson erkände att han hade genomfört en plastikoperation, en grop i hakan, att det dock var den enda. Självfallet trodde jag boken.

Det märkliga är att det är just de svaren som söktes. När Jackson nu har dött får tidningar nu chansen att spinna ett varv till på det underliga och okända kring Jackson. När syrgastält, Bubbles, hudblekning med mera är förpassat till historien så går det nu istället att skriva om "den mystiska döden"; var det droger, hjärtstillestånd, stress?
Men mest tragiskt av allt är nog ändå att trots de ovan nämnda spekulationer känns som det är först nu som hyllningarna till artisten, musikern, kompositören Jackson överröstar Wacko.

Tre saker

2009-06-24T13:42:00.008+02:00

Tre saker dyker upp igen, det visade sig att det inte hände tillräckligt (eller så var det just det det gjorde) för att vi skulle köra det här kontinuerligt. Så nu när Skansenpremiären är avklarad och bara två veckor till Riddarveckan i Hova tar jag sommar med listan: Tre saker alltså:

1. Gianfranco Zola
Sardiniens pojke, kanske är han i sitt föräldrahem i veckan? Jag har med kamera, ser jag honom knäpper jag en bild, annars tar jag det lugnt med Silvio (han bjuder?), Sardinia, isn’t that a fish?

2. Saab
Så är man bilägare, och plötsligt kör man svenskt (även om det låter tyskt eller något), men röd och bekväm och redan har jag köpt min första glödlampa, 25 kr, Preem.

3. RGBochmer
Äntligen har jag lyckats få ordning på mitt skyltsamlande. Det har också medfört att jag ibland varit frånvarande här, men då är jag där ute, hittar en skylt och berättar var och ibland också varför.

There’s no coast of Nebraska

2009-06-18T14:29:00.004+02:00

Som sagt, igår flöt det ut, Malmös svar på paddan heter rundan och på den körde vi ett narrativt tema tillsammans med Stewe Claeson, Martin Glaz Serup och Linn Hansén. Svenskarna läste från pappersutskifter, då dom inte läste på norska. Dansken läste två gånger, först med bok, sen med papper (på danska båda gångerna), och så hann vi dessutom med ett litet samtal om översättningssvårigheter mellan närbesläktade språk.

Mest överraskande? Alla som läste satt ned, något som aldrig hänt, det händer nästan aldrig, såhär på rak sommararm minns jag att Leif Holmstrand brukar sitta, och Les Murray satt då han var hos oss. Fler? Nu var det inte så otroligt som det kanske låter, broarna slickar vattenytan (eller tvärt om) i Malmö. Under Stewes läsning var det till och med liggande läsning för en eller två verser!

Efter läsning blev det sillamacka Bishops, som tack för sjön, som förberedelse inför morgondagens dans och sång.

There's more to life than books, you know - but not much more

2009-06-18T10:20:00.004+02:00

Igår var vi ute och seglade på Malmös kanaler med Stewe Claeson, Martin Glaz Serup och Linn Hansén som läste upp för en fullsatt Rundanbåt.

Idag tar jag till humdrum Borås för att se den käre gamle Morrissey på nån form av konferenscenter med ovan nämnda Hansén. Lägger nedan in en gammal krönika jag skrev för Sydsvenskan när Morran spelade på KB 2002.

Redan på The Smiths första demoinspelningar påpekade sångaren Morrissey att "du vet att det finns mer i livet än böcker, men inte mycket mer".
Inflytandet från litteraturen i Morrisseys låttexter, såväl som soloartist och som sångare i The Smiths, har alltid varit en av de viktigaste ingredienserna i denna lika märkliga som fascinerande artistmyt. Vi lyssnare möts i Morrisseys värld utanför kyrkogårdarnas grindar i sällskap av Wilde, Keats och Yeats.

Att än en gång påtala att Morrissey blev ett identifikationsobjekt och en hjälp för de utstötta och ensamma vore som att säga att påven är katolik. Mer intressant är att det i Smiths frontfigur också döljer sig en litteraturens korsriddare. Plötsligt fanns där någon som visade att det var helt okej att ha en bok av Oscar Wilde i kavajfickan samtidigt som man bar ett New York Dolls-album under armen.
I sin musik förklarar Morrissey att hans vänner är Dallow, Spicer, Pinkie och Cubitt, det hårdnackade gänget i Graham Greenes Brighton rock. Och när pojken i en sångtext försöker att locka fram kärleken hos sin älskade får låten den lekfulla titeln "King Leer", likt Shakespeares Kung Lear älskar vår hjälte utan att själv älskas.

Morrissey har alltid haft en litterär ambition med sitt låttextförfattande och tog tidigt upp frågor i sina texter som var otänkbara för andra samtida artister. Som en tunn slöja av cigarettrök letade sig Morrissey in i 1980-talets skrivkammare. Nu har pendeln slagit tillbaka och resultatet från de ensamma skrivkamrarna visar sig på bokdiskarna. Morrissey har inom viss litteratur blivit en referensram, en symbol för känslan av att vara missförstådd och sökande. Att en ungdomligt plågad romangestalt lyssnar på Morrissey håller på att utvecklas till samma schablon som att en kriminalkommissarie skall lyssna på opera.
När Keith Fleming ska beskriva sin uppväxt hos sin homosexuelle morbror i New York ger han boken titeln The boy with the thorn in his side. I The perks of being a wallflower låter Stephen Chbosky låten "Asleep" vara den röda tråden i berättelsen om den bekymrade pojken Charlies tid i high school.

Mest känd inom den Morrisseyrefererande litteraturen (om det nu går att prata om en sådan specifik genre) är Douglas Couplands Girlfriend in a coma med flertalet invävda Smiths- och Morrisseycitat i texten. Snyggast lyckas ändå Willy Russell i Den andra pojken där han bygger upp sin roman som en brevväxling mellan (återigen) tonårspojken och idolen Morrissey.

Efter alla dessa unga pojkar med huvudbry är det befriande att Morrisseyaffischen sitter på väggen i Fucking Åmål i ett flickrum - hos Agnes.
I Sverige har vi en egen Morrisseyförfattare i Peter Birro. Redan i Birros debut Under bordet faller replikväxlingarna om Morrissey tätt. I Utan nåd kretsar hela handlingen kring en textrad från "Never had no one ever" och i Mitt ansikte och mitt namn går Birro rakt in på sitt eget behov av artisten:
"Och jag inser plötsligt att Morrissey är den enda popstjärna i världshistorien som har förmågan att locka fram en sådan gränslös, vacker kärlek ur sina hungrande, ensamma fans!"

Hell is chrome

2009-06-15T21:34:00.003+02:00

Vilken tid.

Vi har fått levererat nya böcker från tryckeriet (mer info kommer säkert), Per har behövt flytthjälp och jag har varit på utflykt till Sturup Race Way för att se kortbane-SM i cykel, men kanske framförallt är vi nöjda med statistiken (vi gillar sport som ni vet) som vi nu får ta del av hos Adlibris, ett axplock, det är stor majoritet tjejer som köper Asli Erdogan, 100% killar som köper Daniil Charms och ingen, verkligen ingen, under 30 som köpt Péter Nádas Egen död, ja döden är väl något vi lär känna bättre ju äldre vi är! Nu är ju allt detta vår försäljning genom Adlibris och ännu så länge endast året 2009, men nog att man fastnar, fördjupar sig helt enkelt och funderar ut mäktigt imponerande marknadsföringskampanjer…

Roubaud i sommarregnet, Roubaud i poolen

2009-06-12T17:44:00.004+02:00

Gårdagens SommarStanza på galleriet CirkulationsCentralen blev fantastiskt lyckats. En stor och intresserad publik som fick ta del av tre riktigt bra läsningar av Jacques Roubaud, Leif Holmstrand och Ulf Karl Olov Nilsson.

Vår utgåva av Någonting svart verkar verkligen ha nått ut och det är roligt att det är så många skrivande som hör av sig hur viktig och bra de tycker att boken är. Dessvärre var det ju många som inte hade tid eller möjlighet att ta del av Roubaud igår så här får ni en bild med tips om hur man på andra sätt kan njuta av Någonting svart.

Se och lär av den norske poeten Henning Bergsvåg:

Imorgon smäller det!

2009-06-10T16:21:00.006+02:00

SommarStanza huserar i år på galleriet på CirkulationsCentralen, och vi gör det med årets författarbesök i Malmö när Leif Holmstrand och Ulf Karl Olov Nilsson får sällskap av franske Jacques Roubaud:

Jacques Roubaud är född 1932 i Caluire i Provence. Som poet och matematiker blev han 1966 som första medlem invald i skrivarverkstan Oulipo för vilken han idag är ordförande. 1967 debuterade han med den hårt strukturerade sonettsamlingen Epsilon och han har sedan dess publicerat ett femtiotal böcker. Utöver poet och matematiker är han även prosaist och pjäsförfattare, essäist och minnesteoretiker, poesihistoriker och en Frankrikes viktigaste och formellt mest uppfinningsrika författare det senaste halvseklet.

1983 avled Jacques Roubauds hustru, fotografen och Wittgensteinkännaren Alix Cléo Roubaud, av en blodpropp i lungan. Efter 30 månaders tystnad började Jacques Roubaud åter att skriva och resultatet blev Någonting svart, en mycket okonventionell sorge- och meditationsbok över hustruns bortgång.
Ifjol utkom Någonting svart på Rámus i översättning av Ulf Karl Olov Nilsson och Jonas (J) Magnusson och möttes av hyllande recensioner och hamnade också på Dagens Nyheters lista över årets bästa böcker.

----

Med sitt dussin diktsamlingar har Ulf Karl Olov Nilsson kommit att bli Sveriges ledande konceptpoet och nominerades bland annat 2007 till Augustpriset för diktsamlingen Synopsis.
Med underfundighet och allvar ger sig UKON ut på expeditioner i språket och dess del i samhällsstrukturen, resultatet är slående och UKON har också blivit känd för hur han framför sina dikter från scen.
I vår är han aktuell med den uppmärksammade diktsamlingen Barndomstolen.

----
Leif Holmstrand är såväl hyllad konstnär som poet. Som konstnär har han, förutom en rad utställningar, stipendier och priser, även fått epitetet ”en av de bästa yngre svenska konstnärer att investera i” av Dagens Industri.
Som poet debuterade Holmstrand 2002 med Stekelgång och förra året utkom hans tredje diktsamling Myror där Holmstrand med bitsk humor och ett språk som ständigt överraskar fortsätter att skildra en könsöverskridande smått surrealistisk värld.

----
SommarStanza
Torsdag 11/6, kl. 20.00
Med: Jacques Roubaud, Ulf Karl Olov Nilsson och Leif Holmstrand.
Var: CirkulationsCentralen (Nobelvägen 125 i Malmö).
Entré: 20 kr

En iakttagelse av det kollektiva minnets betydelse i Belgrad och Sarajevo

2009-06-01T15:56:00.005+02:00

För tio år sedan satt jag på kafé vid Medelhavet och såg NATO:s bombplan lyfta bort över Adriatiska havet mot Belgrad. Ett decennium senare sprudlar den serbiska huvudstaden, reklamskyltarna lyser upp i natten och antalet glasfasader i vilka de historiska byggnaderna vackert speglar blir bara fler. Och så står de av NATO sönderbombade byggnaderna kvar som efterlämnade mörka hål i stadsbilden, öppna kollektiva sår som minner om att aldrig glömma, som manar till det kollektiva minnet.

Inte ens trettio mil fågelvägen från Belgrad ligger Sarajevo, staden som under 1322 dagars belägring utsattes för konstant bombardemang. Här fylls skotthålen igen och husen restaureras, den välkända parlamentsbyggnaden i inledningen av Snipers Alley vars utbrända vita kropp har varit en kännetecknande siluett för staden lyser nu i blått glas och med gul fasadbelysning.

På årets Sarajevodag invigdes det nya stora köpcentret BBI, de utbrända militära Titobarackerna håller på att rustas upp till studentbostäder, där tidningen Oslobodjenjes redaktion sköts i ruiner har stadens mest luxuösa hotell byggts och med internationellt stöd så håller national- och universitetsbiblioteket på att renoveras. Biblioteket, denna kanske mest tydliga symbol över ett försök att radera ut en gemensam kultur och tradition – ett gemensamt minne. Nu byggs det upp på nytt, men frågan är vad det ska fyllas med efter att mellan två och tre miljoner böcker och dokument förstördes i lågorna natten mellan 25–26 augusti 1992?

Minnestavlor över krigets och belägringens offer fäller sitt budskap även från upprustade fasader men stadens allra mest öppna sår plåstras om. Få städer väcker samma konnotationer och bär på samma symbolvärde som Sarajevo, eller som den montenegrinske poeten Pavle Goranovic skriver i sin ”Sarajevosonett”:
”Jag kände även till städer som skapats av myter.
Men jag kände inte till den stad som skapat en myt.”

Men så odlas nu också ett annat kollektivt minne. Minnet av vinter-OS 1984, då när världens blickar vändes mot den jugoslaviska staden i vad som faktiskt kan ses som en sorts peak under den främsta perioden av stadens historia.
I år firar man 25-årsjubileet av vinterspelen och sportanläggningarna på de omkringliggande bergen rustas upp från sina skador från kriget, turistbyrån erbjuder OS-turer vid sidan av stadsrundvandringar och utflykter i krigets spår, t-shirtar med OS-loggan och maskoten hänger i rader i basarerna Baščaršija.

Det kollektiva minnet står dock kvar även om byggnader rustas upp och graffitin som skriker ”Glöm aldrig Srbernica!” skulle skuras bort. Där en gång träningsfotbollsplaner omgav Asim Ferhatovic Hase-stadion, som 1984 stod värd för OS-invigningen, radar sig idag vita gravstenarna över dem som under belägringen begravdes på dessa improviserade gravplatser. Sår i stadsbilden, kollektiva minnen, och myten förblir verklighet.

Love Lockdown

2009-06-01T08:45:00.004+02:00

Det är plötslig värmebölja överallt, hjärtat hoppar över något slag när Menchov faller och man ser möjligheterna för di Luca, men nja, såklart, och man löser Melodikrysset med hjälp av Se & Hör, och får se en bild av Alexander Rybaks (han som vann Schlagerfestivalen för Norge) ex-flickväns (som vinnarlåten, Fairytale, handlar om) nya kille.

Se & Hör i övrigt: Min favorit (av många) får nog ändå bli "Jag mötte en kändis"-avdelningen och killen som fick sig ett hej och stelt foto med sin stora stora idol Peter Settman på inspelningen av Så ska det låta! No shit…

Killerland

2009-05-27T07:59:00.005+02:00

Jag ber om ursäkt, två cykelposter på rad (till mitt försvar är väl att Per Costnerpostade igår, och förmodligen utan cykeltanken, men jag, ja jag tänker ju såklart direkt på American Flyers), men det har nu också varit vilodag 2 i den stora sporthändelsen i maj, och för den som läser och inte bryr sig så är det över för svenskarna nu, och jag sätter med rubriken här såväl mina pengar som mitt hopp till Il Killer (Danilo di Luca) idag och avslutar med enklast möjliga sätt att illustrera etapp 17:

Hur tänkte ni nu?

2009-05-26T20:52:00.004+02:00

Kan inte låta bli att roas av att tänka på när Turkish Airlines marknadsföringsavdelning bestämmer sig för att låta en amerikansk filmstjärna representera dem. Först ser man över budgeten och inser vilka resurser som finns, sedan ringer man upp agenten i Hollywood.
"Vi är intresserade av Robert De Niro"
"Tyvärr så är han för dyr för er"
"Johnny Depp?"
"Ledsen"
"Brad Pitt då?"
"Dessvärre, men jag tror att Kevin Costner skulle kunna vara intresserad av ert erbjudande"
"Costner, men det fräscht och så inger han ju känsla av säkerhet efter Bodyguard. Det kör vi på!"

Måndag med Powys och Erdogan

2009-05-25T16:08:00.005+02:00

Och så var det måndag, men inte vilken murmeldjursmåndag som helst. Den inleddes med ett besök på Posten där John Cowper Powys Självbiografin låg och väntade på mig. Blev alldeles varm i kroppen när jag öppnade kuvertet och fick se den saftiga luntan. Vet hur Mikael Nydahl på Ariel i åratal har arbetat med att få ut denna fantastiska, frenetiska, ständigt överraskande och lika galna som klarsynta, mytologiserande biografi. Läsning beordras!

Ett par timmar senare var det så dags för biblioteket på P1 där Anneli Dufva hade gjort en insatt, påläst och högst intressant intervju med vår kära Asli Erdogan. Lyssning beordras!

Ikväll är man sedan utböling i sin hemstad. Malmö mot Blåvitt och som alltid är den mörkblå nyansen både vackrare och bättre.

Vilodag

2009-05-18T19:50:00.004+02:00

Det är en sådan dag ibland, så istället har man mortlat rosmarin och annat ocykelaktigt, men imorgon börjar girot på riktigt, och då får man se hur roligt det nu egentligen är att vara svensk. Men vilodag innebär såklart också cykelaktiga händelser, exempelvis väcktes Levi Leipheimer av dopningkontroll, nr 28, och Lance lyssnade på Iron&Wine när det var förmiddagsmassage, sen var det lunch (rosmarin?) med gänget och finbesök, och när jag stötte på bildrapport var jag ju bara tvungen att gå mot alla kritiker och lansera en ny gåta, så: hur många Tour de France-segrar ser vi på bilden?

Ytterligare 3 saker

2009-05-17T19:17:00.003+02:00

Jo jo, 3 saker från veckan alltså. Här har man således bläddrat bland blåvittsegrar, boksläpp, fina recensioner och det faktum att både Hoppe och Perec ligger i tryckpressen och kommit fram till följande:

1. Coraline hade premiär. Bara att sätta på sig 3D-glasögonen och sjunka ner i biosätet.

2. Brämhults har bytt årstidens smak och nu är det åter citronjuice som släcker törsten på ett beroendeframkallande sätt.

3. Vilka är de mystiska männen? Pequod Press hade i torsdags släppfest för den mystiske Magnus Sjööks Samlade verk och dagen efter trillade "återutgivningen" av Harry Roos Sjön ner på hallmattan. Vilka är de lika mystiska som mytiska männen Harry och Magnus?

3 saker

2009-05-15T09:34:00.004+02:00

Helggåtan gick ju sådär, så, kanske minns någon Knesset? Det som överraskar mig mest när jag läser om det är att Luuk bara ledde två säsonger och Haag tre! Haag är ju han som fick fortsätta, avsluta, försöka försöka men…

Nåja, först tänkte jag att kanske kan du läsare bli Luuk och redaktionen med uppdraget att lista 3 saker, men det kräver kanske för mycket kommunikation, alltså modifierar vi tanken och ger starten på helgen 3 saker som gjort veckan bra mycket bättre:

1. Thomas Lövkvist i "maglia rosa".

2. upptäckten av Clas Livijn och hans länge outgivna Riddar S:t Jöran, ett quodlibet (och sen, väl utgiven i Tyskland 1993!?).

3. att Wilco streamar sitt kommande album, Wilco (the album) på sin sida.

Pers lista kommer med goda chanser här under dagen:

H to the izz-O, V to the izz-A

2009-05-14T10:03:00.004+02:00

Det närmar sig, sommaren har känts verklig i Malmö, på redaktionen (den öppna?) i veckan, vi har börjat planera ett workshop-event i Hova, bjudit in folk, folk har nästan uteslutande tackat ja, och vi är glada och ser framför oss Gullspångsmodellens realiserande, vi är mycket uppspelta, det kommer bli en riddarvecka vi sent ska glömma!

Igår slog det oss också att vi har förmodligen bjudit in samme författare två gånger: är Palle Johan eller är Johan Palle? Jaja, bakom visiret är vi alla Arn eller hur det nu var!

Is that american?

2009-05-11T20:46:00.005+02:00

Här gick helgen med dubbla besök på bensinmacken, och sen när man är tillbaka i stan och nätet (dessvärre inte filmen) ser man att det fullkomligt exploderat i somliga kvarter, Statoil har spenderat oljedollars för att få en ny logga, och allas åsikt är densamma, va fan, droppen, det är ju en av de bättre loggorna etc etc osv osv mm mm.

Nåja, det som är bra är att man får serverat ett lika som bär-inlägg (tack kunniga), för visst är det så gott som samma rotationsstjärnhjul eller vad det nu kan vara, det driver helt enkelt, och smooth vad det verkar, avfasning! Personligen tycker jag, med Malmö som bas, att loggan passar perfekt för alla Victoria Park-människor, den andas lika mycket vad det rör sig om som foldrar och annat material från Victoria Park. Med lite ludd, och högre värde på rött, grönt och blått ser livet enklare ut.

Nu får det vara som det är, livet vänder åter, förra veckan avstod vi (jag) squash. För er som för rapport, statistik etc. tror jag att jag minns riktigt om matchen för fjorton dagar sedan blev 3-0 till Per i första, och så 3-2 till mig i andra. Imorgon gör vi ett nytt försök, jag braskar dock redan en smula här!

Blogg hjärta blogg

2009-05-05T16:15:00.001+02:00

Det är inte bara av solidariska själ som Rámusbloggen gillar andra bloggar.

Var Stockholm så vackert att man bara ville gråta?

2009-04-26T17:15:00.006+02:00

Så är man tillbaka till södern och den utslagna magnolian efter Textmässehelg i huvudstaden. Fredagen vigdes åt möte med Sharks och sedan tog vi åt varsitt musikaliskt arrangemang: Thomas till konsert med Anna Järvinen och jag på en pampig och traditionell Tosca på Operan – hon dog den här gången också.

Mässan gick helt okej, sålde för bordshyran och några hundralappar därtill. Fint att lufsa runt och träffa vänner samt gå ut på gården och vända ansiktet mot solen. Rámus är ju ett förlag som håller på traditionerna så som seden bjuder blev det mat och nubbe på Pelikan innan vi bjöd in till vårt hotellrum för bubbel och uppläsning.

Här kommer vi dock till traditionsbrottet. Alla tidigare år har vi bott i Malmens källaren, dit där ljuset aldrig hittar och väggarna försiktigt vibrerar av de förbipasserande tunnelbanetågen. I ett slag av hybris flyttade vi i år dock upp till ett rum med fönster. Ett rum där solen sken in, dit ljudet från gatan fann sin väg, där det saknades batterier i fjärrkontrollen och extra kuddar, ett rum med minimalt badrum i vilket man halkade. Nej, vi har lärt oss. Vi är källarmänniskor.

Nåväl, i Rámus rum på Malmen har tidigare Kajsa Sundin, Matilda Roos och Linn Hansén läst till smällande korkar och ljudliga applåder. I år var det Ida Linde som följde upp torsdagens fina Stanzaläsning.

Från de vidare festligheterna på Nürnberghuset och Charles Dickens kan meddelas att Rámus uppskattar Martin Högströms brinnande skidskytteintresse och att Per Engström blev misstagen för Staffan Olsson av en Bajensupporter.

Le Sport

2009-04-22T15:17:00.004+02:00

Jag scrollade bloggen och fann att inget av våra senaste inlägg handlar om sport. Bara massa semester, böcker och pinsamheter. Tur då att jag prickat in en favorit i min vardagsplanering idag, sitter alltså nu, efter en tur till Lund och sen ett snabbt stopp för att köpa en klädhängare, med Flèche Wallonne och ser klungan jaga stackars Moreau genom stigningarna (för en halvtimme sedan vann Marianne Vos sex sekunder före Emma Johansson). Efter det möte på Slussgatan.

Och igår plockade vi äntligen, återigen: semester och annat tjafs har varit i vägen, upp våra squashracket. Jag hade skaffat en ny linda, vit, och det var förmodligen det som var förklaringen till dubbelsegern med 3-1, 3-0. Eller att Per åt otroliga mängder korv till lunch…

Keep on, keepin’ on

2009-04-20T20:19:00.005+02:00

Nu (då) när vi ser att SVT valt att avsluta den öppna redaktion är det såklart fullt berättigat att ställa frågan, hur gör Rámus?

Ja, på fredag åker vi till Stockholm, och några timmar på tåg kan ju mycket väl vara ett ypperligt tillfälle för ett utvärderingssamtal. Ett möte i hotellbaren är också inbokat, kanske kan vi föra fram resultatet där. Se om någon har med sig penna!

Samma Luka, nya vänner

2009-04-18T12:38:00.004+02:00

I höstas lättade EU sina sanktioner mot Vitryssland och hävde inreseförbudet för president Aljeksandr Lukasjenka (Sverige var ett av få länder som röstade emot detta.). Beslutet försvarade med att regimen släppt ett antal politiska fångar, att dialog och utveckling skulle kunna leda till demokratisk process och att det tas allt större hänsyn till mänskliga rättigheter i landet.

Igår bjöds så Lukasjenka in till EU:s toppmöte om det Östliga partnerskapsavtalet i Prag 7:e maj och innan dess är presidenten i slutet av april inbjuden till Rom för att möta Italiens utrikesminister Franco Frattini samt påven Benedictus XVI. Inget skulle kunna vara ett större svek mot Vitrysslands oppositionella och dissidenter.

I den knapphändiga information som via svenska media når oss om situationen i vårt nästgrannland har vi enbart nyligen kunnat läsa om två uppseendeväckande händelser.
Vitrysslands internationellt mest kända författare Svetlana Aleksevitj skriver i Göteborgs-Posten om hur hon nyligen var inbjuden till en bokmässa i hemlandet från vilket hon sedan många år befinner sig exil och i vilket hennes böcker inte får publiceras. En anmärkningsvärd händelse som också lockade storpublik och lyckliga läsare-författare-möten.
Efter mässan meddelades dock det ryska förlag som publicerat Aleksevitjs böcker att Vitryssland inte har något behov av hennes böcker och att förlaget inte är välkommet tillbaka till Vitryssland.

Vi har under våren i svenska tidningar också kunnat läsa om människorättsaktivisten Jana Poljakova från gruvstaden Saligorsk som tidigare i år begick självmord efter upprepade misshandlingar av säkerhetspolisen. Misshandelsfall som hon anmälde och då dömdes till två och ett halvt års straffarbete för falska anklagelser.
Det är lätt att ställa sig frågan hur och var EU och påven har tänkt inleda sig dialog.

Vårvrål

2009-04-15T08:05:00.002+02:00

Det är bråda dagar nu: Idag åker Rámus til Köpenhamn för att hämta den turkiska författarinnan Asli Erdogan vars kritikerrosade roman Den mirakulöse mandarinen vi gav ut i höstas.
I morgon läser Asli ur romanen på På Besök i Malmö där Andrea Karlsson efteråt kommer att samtala med Asli och Andrzej Tichy läser ur den svenska översättningen.
Efter Malmö åker Asli vidare till Stockholm och Södra Teatern där hon tillsammans med en rad andra turkiska författare framträder på lördag.

På lördag befinner sig också Stanza på turné och besöker Akustik i stationshuset i Röstånga. Det blir uppläsningar med Mats Kolmisoppi, Ida Börjel, Andrzej Tichy och musik med LT Fisk.

Nästa torsdag, den 23:e, är Stanza dock tillbaka på hemmaplan på Inkonst och firar av våren med uppläsningar av Ida Linde, Arne Johnsson, Kristofer Flensmarck och Håkan Bravinger.

Bli aldrig som vi, bli värre

2009-04-10T16:37:00.002+02:00

Dagens Nyheter, vi rodnar.

Någonting var på väg att hända

2009-04-08T11:35:00.003+02:00

Märkligt, första gången vi fått uppleva anledningen till att skriva ut första recensionsdag i pressmeddelandet. Nádas fick sin dag idag, och ännu så länge har jag sett fyra (med våra mått mätt är det otroligt stort): Svenskan, Expressen, Norrköpings Tidningar och Upsala Nya. Sen har någon sagt att Greiderbladet DD också ska anmält Nádas. Den som lever får se!

Someone Else’s Song

2009-04-06T09:00:00.004+02:00

Såhär kan en vecka också börja, man drar blicken diagonalt över deckarspalten i dagens Sydsvenskan och bildminnet aktiveras. Ansträngningen av att resa sig (med kaffet i handen) och besöka sin boksamling ger avkastning. Mycket riktigt, mitt bildminne är emellanåt uppe på tårna (påsken?), och ur hyllan drar jag (skulle jag någonsin gissat det?) ett Vidar Forsberg-omslag! Vem som gjort Jan-Sverre har jag dock ingen information om (vill jag det?).

Titoo son, titoo!

2009-04-05T21:42:00.006+02:00

Där försvann folk från stan, man var plötsligt ensam med en helg då både sambo och kollega försvann, jag klagar inte, istället uppdaterar jag folk som följer varje flight, spårändring etc. Som såhär, jag sände idag en hälsning och en undran om hotellet fanns på riktigt (Per är (förhoppningsvis) i Sarajevo nu), ni vet hur man undrar, kom bokningen fram, är jag den rätta yadda yadda… och fick som svar den här bilden:

Inget Sarajevo än, men väl Belgrad och lyxkvarter. Pomp-pom-pi-doo partisan Per!

Böcker säljs ännu mitt i Atlanten

2009-04-03T10:30:00.001+02:00

Hur krisen på Island skulle komma att påverka kulturkonsumtionen var i slutet av fjolåret ett orosmoln för öns kulturproducenter. Bland annat fruktade förlagen att den största bokhandelskedjan Penninn i mellandagarna skulle gå i konkurs och förlagen därmed gå miste om utbetalningarna från julhandeln. Och det en julhandel som gått bra, för trots inflation med ökade priser och minskad konsumtion ökade såväl bokhandlarnas julförsäljning som omsättning under mars månads bokrea.
Romantikerna säger att folk i kristider vänder sig till kulturen i allmänhet och litteraturen i synnerhet; de pragmatiska menar att böcker är det nöje människor har råd med.
Försäljningen har dock inte förhindrat Penninns konkurs och kedjan förvaltas nu av Kaupthing, krisbanken Kaupthing som numera ägs av staten. Indirekt ger alltså isländska staten bidrag till litteraturen, något som har varit en bristvara och som så mycket annat istället bankväsendet stått för.
Nu anas nästa orosmoln för förlagen. Papperslagerna börjar sina och utan pappersindustri är Island bundna vid import, en import som inflationen gjort dubbelt så dyr, en kostnadsökning som i slutändan måste tas ut på bokpriserna. Således bara att avvakta och se om böckerna är en tillflykt eller billig utväg.

En dag utan Pär Thörn

2009-03-31T21:08:00.004+02:00

Pär Thörn har fått ett uppehällstipendium i Köpenhamn och det är bara att gratulera, men detta till trots har det den senaste tiden varit svårt att låta en dag passera utan ett framträdande av honom.

Vår öl i onsdags var i och för sig inget framträdande men sedan blev det 20 minuter sinustoner på Stanza i onsdags, en uppläsning ur Tidsstudiemannen på vänder sig om på fredagen och så ett ljudverk och en mycket fin läsning på småförlagsmässan Textival på lördagen. Satte sedan mig själv i Thörnkarantän på söndagen, men nu är det inte utan man börjar sakna honom.

Textival i Göteborg var annars över förväntan. Vi har varit lite skeptiskt inställda till hur den organiserats de första åren men i år hade de ett imponerande och varierande program. Försov mig lite men hann utöver Thörn även se seminarier om språk och queer, utebliven gentrifiering kring långgatorna med mera.

I Göteborg bjöd världens finaste göteborgare också på en födelsedagspresent iform av fest på Naturhistoriska muséet, hjärtat blev så blött att jag måste fråga Jonas Brun om det är det som är ett amfibiehjärta.

Om dagens squash talar vi tyst. Junioren verkar ha hittat formen.

I am trying to break your heart

2009-03-27T15:26:00.003+01:00

Nu skiner solen igen, för en timme sedan haglade det, för två timmar sedan sken solen, tidigare, vid lunch då regnade det, på vägen ut till lunch gassade solen, nu är det äntligen vår i veckan som våren glömde!

Det om det, igår var det Stanza, folk från olika hörn av Norden, en efter en på scen, Eirikur Ymf Ymf inledde, Cia Zaroum fortsatte, 3 sinustoner tog över pinnen för att på sista sträckan ledas i mål av formidabla Bengt-Emil och Kerstins instruktionsframträdande eller vad vi kallar det. Enligt Kerstins statistik innan gårdagen blev gårkväll så verkar vi ha bokat lite drygt hälften av hennes framträdande i år… Nästa Göteborg, missa inte det!

Branches

2009-03-25T14:14:00.004+01:00

Ingen mening med att hålla på rekommendationer, tidig recension i Tidningen Kulturen av vår Nadasbok, vi har knappt hunnit få av emballaget på pallen som står i hallen… Men med ord som Enanders vill vi ju inte låta er vandra omkring olästa, och framförallt vill vi ju inte säga emot, hans tankar vandrar till Svevo, un brav’uomo!

Gaffa Gaffa Hey

2009-03-24T18:26:00.003+01:00

Kvalitetsförlag sägs det ibland om olönsamma verksamheter, ungefär lika sant som det är nog kvalitetsracket, eller allt annat med kvalitet som prefix. Här är mitt rack efter dagens omgång (som jag för övrigt lyckades vinna med 3-2), så nu blir det att plocka fram tejpen, den armerade vävtejpen med kraftigt klister som heter gaffa (ah festivalminnen).

Men nu visar det sig att det gamla visdomsordet, om du inte kan laga det med gaffa är det för att du inte använt tillräckligt sätts på sin spets då lajvrörelsen verkar ha lanserat, eller snarare börjat någonstans med ett silvertejpsvapen, så nu gäller det plötsligt att vara sparsam, tänk om jag nästa tisdag dyker upp med ett boffervapen istället för squashracket. Å andra sidan, beat off the army kanske skulle gå bättre?

Öron som slängkappa

2009-03-23T16:25:00.004+01:00

Idag fick vi efterordet till vår nästa bok, Pigafetta av Felicitas Hoppe, och plötsligt inser man likheterna. Martin Hellström gör oss påminda med att berätta om kinesen i Shanghai som Pippi träffar och som brukade krypa in under sina öron och ha det hur varmt och skönt som helst. Och som om inte det vore nog, när Hoppe tog emot pris för sin debut 1996 svarade hon på frågan om vad hon skulle göra med pengarna med orden: gå till sjöss! Och sen, 50 år hit, 50 år dit, visst ser vi det, visst hade vi kunnat leta bättre bilder, men nu flyter vi:

Väx till er

2009-03-17T18:22:00.005+01:00

Bevistade igår för Inkonst räkning Malmö näringslivs prisgalakväll på Malmö Opera. Väldigt flådigt att bli upphämtad i limousine och dricka bubbel och äta ostron. Sedan var det mycket som var som förväntat: en enorm mängd mörka kostymer och ett frenetiskt användande av orden tillväxt, entreprenör och inte minst fantastiskt.

Kunde inte låta bli att tänka på att lokalen som vi satt i och scenen på vilken Anne Lundberg, Anders Johansson, Andreas Johnsson, Miriam Aïda och slipsarna stod på, invigdes 1944, mitt under brinnande krig. Då var den Europas modernaste teater och än idag är det Sveriges största teatersalong. I kris, och det tidiga 40-talet får väl ses som en av de värsta av kriser, behövs folket underhållas var parollen.

Kanske kunde de mörka kostymerna reflektera över vad den själsliga tillväxten kan innebära i tidera av finansiellt kaos.

Och beträffande att Malmö Arena och Percy Nilsson tog hem vår kategori vill jag bara säga: "Jag är så jävla besviken på Börje!"

Och så till dagens squashresultat: junioren fick sig en läxa med 0–3 och sen en tröstseger med 3–2.

De döda tvingas resa sig

2009-03-14T17:18:00.005+01:00

Frågan om Jorge Luis Borges grav har rests i Borges hemland Argentina av peronisten Maria Beatriz Lenz. Borges avled i Genève 1986 och det är också där han ligger begravd, Lenz menar nu att det är skamligt att han inte har sin sista vila i familjegraven på Recoleta i Buenos Aires.

Borges är ju långt ifrån ensam att som författare vila i "exil". Oscar Wilde, John Keats, James Joyce, Ezra Pound, Per Ulrik Kernell, Joseph Brodsky är bara några (män) som kan nämnas.

Borges stoft är också långt ifrån ensamt att röra upp känslor och kanske till och med grävas upp och flyttas. Florens vaknade sent för att inse Dantes storhet och ge amnesti för hans förvisning. Då var Dante sedan länge redan död och begraven i Ravenna som ihärdigt nekat Florens krav på att Dantes kvarlevor ska föras till Florens. Vid tillfälle överlämnades ett par falska ben, men gravmonumentet i Santa Croce i Florens står tomt och Dante vilar fortfarande i Ravenna.

Georg Trakl begravdes först i Krakow där han 1915 begick självmord. Tio år senare grävdes dock hans namnlösa grav upp och hans kvarlevor flyttades, inte till barndomsstaden Salzburg som det fanns önskemål om utan till Innsbruck.

Den tjeckiske romantikern Karel Hynek Mácha dog 5 november 1836, dagarna innan sin 26:e födelsedag och enbart tre dagar före det att han skulle äkta sin älskade Lori, modern till hans oäkta son. Han kom att begravas i enkelhet i Litomerice. Efter Münchenkonferensen 1938 tillföll Sudetområdet Tyskland och Litomerice kom att hamna under tysk kontroll. Det beslutades då att Machas kvarlevor skulle flyttas till nationalkyrkogården Slavín på Vysehrad utanför Prag för att begravas intill andra av den tjeckiska kulturens största namn. Under stor pompa med flaggmarscher och som en markering för Tjeckoslovakiens suveränitet och styrka fördes stoftet mot Vysehrad och i procession gick de främsta avantgardpoeterna som gett ut en särskild festskrift för Mácha. De som på 1920-talet valt att kalla sin avantgardegrupp för Devetsil, det numera gångbara tjeckiska ordet för månaden maj, den som Mácha döpt sin mest kända dikt Máj efter.

Och så har vi i Sverige Ola Hansson, en av det sena 1800-talets allra främsta. 1925 dog han vid Bosporen i Turkiet, utskrattad av det svenska kulturetablissemanget efter att bland annat nominerat sig själv tillsammans med sin fru Laura Marholm till Nobelpriset. Åtta månader senare fördes dock hans stoft till Lund där han på nytt gravsattes under mycket högtidliga former med flaggborgar från studentföreningarna et cetera på Norra kyrkogården.

Det kanske låter själlöst och schablonmässigt men visst skulle man kunna nära en stilla önskan om samma omtänksamhet när de var i livet.

Every picture tells a story

2009-03-13T14:47:00.004+01:00

Fredag och jag väntar på att RAI ska dra igång sin livestreaming av Tirreno-Adriatico (15.15). Thomas Gotland Lövkvist går för fullt (för fullt?) i Italien dessa dagar, jo förra veckan vann han Eroica, bara en sådan sak. Nåja, i väntan på det kan man alltid ta och lansera en gåta, hur lång tid tar det innan arbetarna inser att de inte kan hålla helg?

Preußenpark

2009-03-12T19:08:00.004+01:00

Här hade jag tänkt berätta om vår nästa Steger, om hur jag idag började stappla Wort, Wort, Satz, Satz i Ales senaste som nu föreligger i tysk språkdräkt, glädjen över hur fint det verkar, men med min hastighet kom jag inte längre än första essän, men ändå, glädjen över att det var så bra och fortsättningsvis att föreställa sig boken på svenska (jo till mässan redan är det tänkt!), så tänkte jag att man kunde citera här, men när nu Per redan skickat boken till vår tilltänkta förordsförfattare Aris Fioretos och Adlibris inte kunde leverera tillräckligt med exemplar (Warum?) så får ni nöja er med att begrunda att det varje dag konsumeras 25 ton kebab och produceras 55 ton hundavföring i Berlin. Berlin, tvekande mellan kronisk förstoppning och akut näringsbrist. Det kommer bli bra!

Istället passar vi på att hylla den bästa och mest pålitliga nyhetskanalen av alla, 30 år idag, tack text-tv. Dö aldrig!

The morning paper

2009-03-10T18:40:00.010+01:00

Så har man börjat hämta sig efter helgens chock, ja, som morgontidningsläsare är det aldrig roligt att bli överraskad och förvirrad så tidigt (ja, det var med nöden som följeslagare jag lyckades hitta Melodikrysset!) en helgmorgon. Nåja, orienteringen är en sak, såhär senare är det överraskningen som stannar kvar, Sydsvenskan har liksom blivit en tidning för blinda, rubrikerna är onödigt stora, graden i brödtexten ökad något, medan kägeln inte verkar ha följt med, i dagens B-del (som är den som ligger bredvid mig när jag skriver) räknar jag till fem olika typsnitt på bara första sidan, men men, amerikansk typografi är populär och det ser man, och visst emellanåt är det mycket finare och tydligare än tidigare, men det som är mest slående är för en kultursides- och typsnittsnarkoman är likheten med DN, den något breddade vertikala röda linjen som DN jobbar med, nu i kulturdelen, men framförallt använder Sydsvenskan numera en nyantikva värdig DN Bodoni.

Det om papper. Men se all överraskning får sin förklaring i den digitala världen, det är nämligen här man nu ser att Sydsvenskan, precis som DN (och SvD) för en månad sedan övergett, vänstermenyn, istället dubbelspalt plus två enkla, och så flyttat upp folk som tycker saker, citat och bild, och ovan allt detta banner. Det funkar, uppenbarligen, och bekräftar, författarfokus, och vidare personröstandet, föreställning om identitet och så vidare med mera.

Det om det, ni som följer oss för sportens skull ska icke misströsta, idag är det tisdag och tisdag betyder squash, och det med stort S idag, ty idag spelades inte en utan två matcher, och det går bra nu, 3-2, 3-2, dubbelseger = dubbelglädje

När förakt omsätts i praktik

2009-03-08T18:00:00.004+01:00

I fredags presenterades Lotta Lotass som ny medlem i Svenska Akademien och det är bara att glädjas och gratulera till ett utmärkt val till en oväntad stol.

Gläds också över att Akademien intresserar och diskuteras när en känsla av bildningsförakt i dagens politiska klimat gör sig allt mer gällande. Tidigare har det mest suckats och skrattats åt vår regerings kulturella ointresse när Victoria uppvaktades med en platt-tv på sin 30-årsdag, såväl Fredrik Reinfeldt som Anders Borg uppgett Sagan om ringen som favoritbok och den förre också uppgett Magnus Uggla och Da Buzz som favoritmusik, medan hans hustru Filippa helst läser Katerina Janouch och Liza Marklund.

Detta kan betraktas som beklämmande, men rent kritiskt blir det när en idé om att begränsa studiemedlen för högre utbildning till en fyra års period – detta dessutom snart efter att Bolognaprocessen genomförts som utökat magisterstudierna till fem år. Förslaget kan inte betraktas som annat än ett dolkstick som kan vara dödsstöten för humanioraämnena. Utrymmet att komplettera ett program eller en yrkesutbildning med kurser i humaniora slås helt undan.

Redan nu lider universiteten av social och socioekonomisk snedfördelning och egen finansiering är ett krav för att överhuvudtaget kunna genomföra en utbildning så kan klyftan mellan vilka som får tillgång till högre utbildning enbart bli än mer klassbetonad.
Kanske skulle det löna sig att ifrågasätta hur vederhäftig en jurist utan kännedom om en kafkaprocess är, eller vilken nödvändighet etikfilosofi har för en läkare? Att lägga pengar och tid på att studera humaniora blir ett privilegium för barn till höginkomsttagare. En grupp som en gång faktiskt kallats för den bildade klassen, men som idag knappast verkar intresserad av humaniora ens som konversationsämne utan där nöjer sig med filmatiseringen av Sagan om ringen på platt-tv.

The Optimists were wrong

2009-03-05T08:50:00.005+01:00

Arbetet med Hoppe har så sakta (mycket) börjat, torsdag blir nog ett stort steg framåt, nu är ju Frida tillbaka på riktigt (trodde vi visade det sig, skolarbete mån-ons nästa vecka…), men å andra sidan vet vi inget om hur hon hanterar sin utmanings felbedömning. Trogna läsare vet att Frida utmanade oss i biljard och igår var det dags för bevis. Det visade sig att Frida nog var bäst på att tänka, sikta och spela, men som vana idrottare var vi redo att prestera under press och tog hem spel på spel (ofta genom att Frida misslyckades snarare än att vi lyckades, även om vi nu tycker att det viktiga är att vinna, sen hur…)!

Nu hade vi ju tränat press- och stressfaktorn genom ett rafflande squashmöte i tisdags, Per visade sig hantera spänningen bäst, jag tappade segern trots matchboll och likheterna med Nicklas Kulti (visst minns vi Kultis matchboll i DC-finalen 1996, tre till antalet, ändå vann Frankrike) var oundvikliga…

Mindre sport idag, avhandlingsmöte om en timme, Pequodmöte ikväll, dags att planera Textmässan, redaktionen ska, vad det verkar, bo på olika hotell? Vi håller fast vi Malmen, medan den äldre halvan har bokat Hilton? Vilket möte det kommer bli!

Pris=utdelning

2009-03-02T08:52:00.010+01:00

Ny vecka, ny måndag, ny månad, likt det fria skrivandet kastar vi om i kronologin och tänker tillbaka på poesifredagen och alla vinnare i Nöjesguidens party. Vi var på plats, P jobbade, jag svor, men sen plötsligt öppnade sig en dörr och Ida Börjel får gå upp på scen och ta emot en papperslapp där det nog står något om varför och hur och så vidare, vi applåderar, Ida citerar. Hurra Hurra.

Som om inte det vore nog, rapporter från lilla London berättar om hur Ta i trä och Linnet har tagit hem 031-lappen. Fullkomligt rus.

Idag ser jag att Öijer vunnit 08-lappen.

Poesi på pall, bättre än bokrea!

Innan det blir ketchup

2009-02-25T11:09:00.004+01:00

Här kommer man hem från två lyckade panelsamtal med Fausta Marianovic och Peter Lucas Erixon på Litt.fest i Umeå och hittar Thomaten i ett sällsamt flow.
Inte nog med att han med 3–2 gick segrande ur den hårdaste squashmatchen hittills. Idag klarade han också av teorin (det rullar på) och springer från möte till möte.
Själv stoppar jag påskliljor i bakfickan och går på en afton med Morrissey.
Kvällsmat? Korv med Moz.

Squalor Victoria

2009-02-24T14:12:00.003+01:00

Här gick man hela måndagen och tänkte på bröllop och på Pavement och om det kanske snart är dags, sisådär 15 år om vi nu jämför med Police, för världens band igen. Sen tisdag och nytt kungligt bröllopsrykte, och mitt liv flyttade från 90-tal till 00-tal och följande formulering:

Underline everything, I’m a professional in my beloved white shirt
I'm going down among the saints

Jag tror det var någon på radio, och var det inte det så var det nog Dan Hallemar (kanske på radio förvisso) som sammanfattade Sverige med att Reinfeldts platt-TV till kungahuset kommer att följas av Westlings Weber-grill!

Raise our heavenly glasses to the heavens! Squalor Victoria! Squalor Victoria!

55,40° N, 12,34° Ö

2009-02-23T20:09:00.006+01:00

Här igen är vi samlade, senast vi sågs var det Stanza, och vilken kväll sedan, vi minns bland annat mono/mono och Pers ofrivilliga samarbete: en välkomstönskan mitt i stycket, och vi minns såklart den otroliga läsningen Marie Silkeberg och Hanna Nordenhök gjorde tillsammans av inledningen till vår favorit Inger Christensens det, som att sätta ihop tiden ett ögonblick, Marie läste på danska och Hanna på svenska, "det var det, så er det begyndt", och vi tittade på varandra och erinrade oss alla glada utrop (kanske allra mest mitt mobilsvar på Roskilde i somras) från Inger om att komma och alla ledsamma vykort när hon tvingades ställa in.

Sen helg och Per i kylan, jag i värmen med snö, perfekt kramsnö, träningsvärk i kastarmen (ypperlig anledning att återigen tvingas finna en bortförklaring till framtida squashförluster).

Kylan

2009-02-20T06:30:00.002+01:00

Morgonen efter en lyckad Stanzanatt grynas. Rapporten norrifrån säger –18. På dagen hundra år efter det futuristiska manifestet bär planet ändock mot Umeå och två seminarier imorgon.
Péter Nádas är i tryck. Ett litteraturstöd har ramlat in. Jacques Roubaud ska komma till Sverige.
Fortfarande är det –18.

Schwandorf, 1973

2009-02-18T22:18:00.004+01:00

Plötsligt vet man vad det handlar om, det där att förstå är en besynnerlig sak, men ändå, att ha ett förlag, så måste det ju vara, dagar då en bok som låga plötsligt säljer sju ex (vilket för vår egen räkning för upp den högt på årets försäljningstopp) till såväl det ena hörnet som det andra.

Och att det också kommit till vår kännedom att Anja blivit förfrågad om att åka till huvudstadsområdet igen är ju otroligt fint (tack), och att hon dessutom till hösten ska gå på tur, det verkar vara bestämt. Ja, det är glädje i söder för vad som är intressant i norr eller hur det nu var…

Sportrapporten? Ajaj, nära medalj i förmiddags, inte fullt lika nära igår i boxen, 3-0, sen fick man ett tröst-set i present, men då var det ju redan över.

Sportlov, det blir inte rättvist bara för att båda blundar

2009-02-16T22:23:00.005+01:00

Första dagen på veckan, upptakten är total, ska vi prova på några nya idrotter (nja), vilka var det i helgen, jo Per surade över fiasko i Val d’Isere, jag jublade åt guldet i Pyeongchang, att PB (inte Per) fick 10.0 på Pitchfork lagom till fredagsdrinken (som också den var en återutgivning och fick bättre betyg det här varvet (också det en del av New York, New York, annan, men ändå)), att jag lyckades fastna i Kanal 9 och deras visning av amerikanska grammy och där få se ett fantastiskt samspel mellan Radiohead och USC Marching Band, att konstatera att ibland är teve fantastiskt!

Men ny vecka, sportlov och Littfest i Umeå, men före det Stanza, på torsdag står Hanna Nordenhök och Marie Silkeberg på vår scen, och eftersom det inte är 2003 och Debaser har flyttat in så sitter mono/mono också på scen, men före det, ni gissade det: squash!

Zhyve Belarus!

2009-02-12T10:40:00.002+01:00

Imorgon fredag spelar teatergruppen Belarus Free Theatre pjäsen Being Harold Pinter på Inkonst i Malmö. Efteråt blir det samtal med teatergruppen samt releasefest för tidskriften papis nya nummer som helt vigts åt poeter från Belarus. Kristian Carlsson och Peder Alexis Olsson kommer att läsa ur numret och nedan följer numrets förord som är författat av halva Rámus:

Jag står i Minsk. Jag står utanför McDonald’s. Jag står i korsningen av Leningatan och Skarynaavenyn (efter påbud nyligen omdöpt till Niezaliezhnasciavenyn, Självständighetsavenyn) när allting plötsligt stannar av. Poliser stoppar det intensiva trafikflödet och människorna som rusat fram på de breda trottoarerna stannar upp i steget. Så tjuter det till. Med ilande däck svänger en bilkaravan i full fart runt hörnet från presidentpalatset. Ett par polismotorcyklar, några svarta jeepar och en mörk limousine. Det är han. Det är Luka. På några sekunder har han passerat förbi, trafiken släpps på och människorna börjar åter målmedvetet gå på trottoarerna. Rörelsen är åter, men mannen i bilen gör allt för att fortsätta hålla landet avstannat.

På gränsen mellan öst och väst, som ett nästgrannland till Sverige i en bortglömd kammare av Europas hjärta. Där darrar Belarus. ”Litauen, mitt fosterland, … hur högt du bör skattas, det röner först den som har förlorat dig”, skriver den polske nationalskalden Adam Mickiewicz i Pan Tadeusz. Mickiewicz själv född och uppvuxen i Navahradak i dagens Belarus.
Som del av det Storlitauiska furstendömet var den belarusiska kulturen och språket starkt, exempelvis var belarusiska det tredje folkspråket, efter tyska och tjeckiska, till vilket Nya testamentet översattes och trycktes, detta 1517 genom Francysk Skarynas försorg. Senare erövrat av det ryska imperiet och systematiskt russifierat balanserar Belarus mellan Europa och Ryssland precis som belarusen Marc Chagall i sin konst, den konst som Valjantsina Aksak refererar till i en av sina dikter och varifrån Barys Pjatrovitj hämtar inspiration när han i en enda sittning nedtecknar sina litterära fresker vars bilder inte sällan påminner om Chagalls drömska motiv från Vitebsk.

Just Pjatrovitj har tidigare getts ut i Sverige med boken Fresker (Rámus, 2008, översättning Dmitri Plax), vilket gör honom till en av fyra belarusiska författare som har utkommit i bokform på svenska. De andra är Valzhyna Mort med Tårarnas fabrik (H:ström, 2007, översättning Thomas Nydahl), Svetlana Aleksijevitj med Bön för Tjernobyl (Ordfront, 1997, övers. Hans Björkegren) och Förförda av döden (Ordfront, 1998, övers. Stefan Lindgren), den belarusiska litteraturens största namn Vasil Bykau med Veteranen (Ruin, 2008, övers. Nils Håkanson) samt den under hans ryska namn Vasil Bykov utgivna Grustaget (Natur & Kultur, 1990, övers. Staffan Skott). Med en så sparsmakad utgivning är det glädjande att i detta nya nummer av papi kunna ta del av fem samtida belarusiska poeter i tolkning av Dmitri Plax.
Det är fem poeter från en litteratur som är hårt prövad och som under det totalitära oket gått en annan utveckling än den västeuropeiska under 1900-talet. Under det värsta av Stalins terrorår 1937 dödades hundratusenstals belaruser och i princip under en enda natt avrättades hela den belarusiska intelligentian och därmed också landets litterära modernism.

Idag är förtrycket av en annan natur. Med allt hårdare hand styr landets despotiske ledare Aljaksandr Lukasjenka sedan 1994 och sedan 2002 har han också gått allt hårdare åt litteraturen. Författarförbundet förföljs och har tvingats lämna sina lokaler och deras bibliotek har bokstavligen kastats ut på gatan, redaktörerna på de största litteraturtidskrifterna har avsatts och ersatts med regimtrogna (idag finns bara en oberoende litteraturtidskrift på belarusiska), i samband med valet 2006 visades bilder av författarförbundets ordförande i teve som exponerades över till bilder av Hitler, tryckerier och förlag som ger ut obekväm litteratur drabbas av repressalier och distributionen är helt statskontrollerad. Klassiska författare som skrev på belarusiska, som Jakub Kolas, plockas bort från skolornas litteraturlistor; för även om ingen av poeterna i det här numret är agitatorisk eller uppenbart politisk i sin poetik så är det en politisk handling bara att skriva på belarusiska.

Det här är mitt folk. Och språket som svalan
under taket bor i dess hjärta.
Men taket på det vitryska huset hotas,
Och osäkert är själva husets öde,
För språket som svalan riskerar utrotas
Av självnämnda herrar och titulerade bödlar

Skriver poeten Volha Ipatava och skildrar därmed Lukasjenkas ihärdighet att främja det ryska och förminska den belarusiska kulturen och språket där givetvis en hård hållning gentemot litteraturen är ett viktigt led i marginaliseringen. Således har det belarusiska också blivit en enande faktor för oppositionen med starkt symbolvärde (läs exempelvis Aksaks röda blod mot det vita lakanet likt den belarusiska nationsflaggan som oppositionen gjort till sin symbol). En dubbel marginalisering drabbar dessvärre då de nonkonformister som skriver på ryska. I detta nummer tillhör poeterna Elena Kasantseva och Dmitri Strotsev den gruppen och skriver på ryska.
De två språkens representation är bara ett exempel på den pluralism som den belarusiska kulturen innefattar, lägg där till polsk, litauisk, judisk, islamsk, ortodox, katolsk kultur et cetera, och det går att börja skapa sig en bild av den multietniska kultur som landet rymmer. En bortglömd europeisk kultur det är hög tid att bekanta sig med, tid att börja här.

R är för racket

2009-02-11T08:43:00.004+01:00

Det var väl det vi vetat hela tiden, inte kunde vi fortsätta med samma leksaksracket som tidigare, igår var första gången vi hade våra nyinköpta racket (billigaste vi hittade, men ändå) och vilken skillnad! Tillsammans med ett nytt steg i bollutvecklingsbanan var det som en ny idrott, en idrott man kunde förstå och relatera till, planera, förenkla och så vidare och så vidare.

Redan efteråt började vi yra om en (kombinations)turné i land och rike, så, hur ser det ut, om någon månad är vi på Malmen, närmsta hall? Och till hösten är vi ju med all sannolikhet på Liseberg när inte mässan har öppet, hallar i närheten? Andra spelplatser? Nässjö någon?

Rapporten? Jodå, en riktig match vinns av JR!

Åh, torkhus, yes, torkhus

2009-02-09T20:12:00.006+01:00

Somliga av er kanske minns, de flesta har nog haft annat för sig, men plötsligt (webb-teve, BBC2) slås man av likheten mellan en av sina favoriter och en annan av sina favoriter.

Am I right? Well you’re not wrong…

Ett inlägg om Boris Pahor – garanterat befriat från sport

2009-02-06T19:05:00.006+01:00

När den i nobelprissammanhang omtalade Boris Pahor blickar tillbaka på 2008 så är det kanske inte på ett av de märkligare eller mest händelserika, men för all del yrkesmässigt mest framgångsrika åren under hans 95-åriga liv.

Till nationaliteten slovenske Pahor från Trieste, ”Staden vid bukten” som den gett namn åt en av hans romaner, föddes när staden tillhörde Österrike-Ungern och har bosatt där senare varit medborgare i såväl Jugoslavien och Triestes fria territorium under de allierade som i dagens Italien. En resa genom livet och det krigshärjade Europa som också burit Pahor som soldat i italienska armén till Nordafrika, som partisan till motståndsrörelsen och så med godsvagnarna till koncentrationslägret Buchenwald.

I Möte med våren skriver Pahor i tredje person om en yngling som i Paris våren 1945 försöker sälja sina tyska armékängor, det enda han äger, men ingen vill köpa ondskans skor. De skor som tagit romanens yngling, och Pahors alterego, från det tyska lägret till Frankrike och ett sanatorium utanför Paris – den egna erfarenheten av totalitarismen och krigets allra grymmaste ansikte.
Den egna erfarenheten har alltid funnits som fundament i Pahors författarskap då han skildrat den slovenska minoritetens rätt till kulturell existens i Italien – ett fundament som alla minoriteters existensrätt och frågor av stor existentiell problematik har kunnat växa ifrån.

Under 1970-talet utgav Pahor boken Odyssé vid masten som förespråkade en ökad politisk pluralism och större slovensk självständighet i Jugoslavien. När han dessutom i Trieste publicerade ett samtal med Ljubljanapoeten Edvard Kocbek som gjorde upp med Titos utrensningar i Jugoslavien efter andra världskriget blev det för mycket för den jugoslaviska regimen och Pahor fick inreseförbud till landet och förvandlades till persona non grata. Ett öde han i princip redan drabbats av i Italien där han var en minoritetsförfattare som skrev på ett okänt minoritetsspråk.

Slovenerna har dock hittat tillbaka till Pahor, först redan efter Titos död i Jugoslavien men sedan framförallt efter självständigheten då Pahor har kommit att bli något av den slovenska prosans nestor och absolut största namn. De slovenska ryggarna sträcker stolt på sig när hans namn nämns i samma andetag som Nobelpriset, något ett folk vars språk enbart talas av två miljoner gärna påpekar. När Pahor på sin 95-årsdag i augusti framträdde i den lilla istriska byn Padna bevistades läsning av över femhundra personer.

I det hemland som hans pass anger har uppskattningen och berömmelsen dock låtit vänta på sig, men även till de italienska läsarna hittade slutligen Pahors verk och det genom omvägen över Frankrike. Till franska har flera av Pahors böcker översatts, hyllats och nått en bred läsekrets, särskilda beundrare har han fått bland minoritetsgrupper som den bretonska.

Först alltså översättningar till tyska, engelska och franska, sen översatt för utgivning på hemlandets huvudspråk. Under 2000-talet har fem böcker kommit i översättning till italienska.
Redan 1997 översattes Pahors kanske mest kända verk, Nekropol, och utgavs av en kulturorganisation i det Trieste närbelägna Monfalcone. I somras kom boken tredjeupplaga ut på ett stort Romförlag och försedd med förord av Claudio Magris kom boken att bli en sån succé att den faktiskt toppade bästsäljarlistor och Pahor blev hett eftertraktad. En vän till mig som sedan tidigare känner Pahor träffade honom i somras på slovenska biblioteket i Trieste och undrade om de kunde träffas någon dag för några frågor. Vänligt förklarade Pahor att det gick utmärkt och bad min vän ringa någon gång kring november för fram till dess var han uppbokad.

Under sina 95 år har Boris Pahor både i sitt författarskap och som privatperson kämpat för samhällets svagas ställning och rättigheter och slutligen har till och med hans grannar i den staden som Mussolini kallade för ”den mest italienska staden” kunnat läsa hans böcker. Om det beror på ett nyvunnet intresse efter schengenbommarnas nedmonterande på gränsen mot Slovenien eller nyfikenhet kring det som en gång var Österrike-Ungerns enda hamnstad får förbli osagt, men nu kan och har i vilket fall italienarna tagit del av ett av sitt lands stora författarskap.

Tyst diplomati och ingen talar Isaak

2009-02-04T22:31:00.004+01:00

Samma dag som Dawit Isaak suttit fängslad i 2691 dagar (dvs. sedan 23/9 2001) kommer nyheten att han har förts till hårt bevakat militärsjukhus. Det är bara att innerligt hoppas att hans hälsa inte är allt för sviktande.

På jobbet har vi på en dörrkarm satt en klisterlapp med uppmaningen "Free Dawit", det mest för att vi själva ska påminnas om att han i snart åtta år har suttit fängslad utan att svenska myndigheter lyckats göra någonting åt det. Klisterlappen sitter där och pekar på vår maktlöshet, för någon makthavare eller beslutsfattare skulle aldrig sätta foten på vår arbetsplats. Och vad hjälper den? Vad hjälper protestlistorna? Ingeting uppenbarligen för den "tysta diplomatin" är det fortfarande som gäller och verkar - en diplomati som bevisligen inte har tillfört någonting utan snarast totalhavererat.

Fallet Dawit Isaak är en skamfläck för svensk diplomati, utrikespolitik och medborgarskydd. Det tragiska är att det är på bekostnad av en modig mans liv, och hans familjs. Det är som sagt bara att innerligt hoppas skandalen inte fulländas med diplomatiska kondoleanser.

Att falla på eget racket

2009-02-04T08:17:00.003+01:00

Det närmar sig, minnet av tisdagens match. Nu på morgonen haltade jag hela vägen, och sen när jag rakade mig, aj, det var ju en squashboll (fortfarande blå, men igår "rekvirerade" vi en två-pricks) som placerade sig på underläppen. Våldsam tisdag, onsdag lugnare? bokföringstider.

Jo, 3-2 till Seeeenior.